publicerad: 1910
BINGBÅNG biŋ3~boŋ2 (b`inngbå´nng Almqvist, Dalin) l. 40 (bi´ngbång Weste, Kock Akc. 2: 138 (1884), Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)), stundom 04 (∪ — Arnell Scott Sjöfr. 17 (1829)), l. (oftast skrifvet som två ord) 4 4, l. BING OCH BÅNG 4 0 4; l.
BINGBANG biŋ3~baŋ2 osv., l. BING BANG BÅNG biŋ4 baŋ4 boŋ4; l.
(BING) BING(E)LIBÅNG (biŋ) biŋ4(e)liboŋ4 (bi´n-gelibå´ng Weste, - - -bå´nng Dalin) l. (4) 1(0)04, l. (BING) BING(E)LIBING (biŋ) biŋ4(e)libiŋ4 (m. fl. variationer) l. (4) 1(0)04; ngn gg
BING biŋ4 (C. F. Dahlgren 2: 312 (1819)) l. BÅNG båŋ4 (Spegel Guds verk 162 (1685), Scholander 3: 147 (c. 1872)),
interj. l. sbst. n.
Anm. De två- l. flerstafviga sammanställningarna uppfattas än som ett slags kollektiv sg., än som en rad beteckningar i sg. för på hvarandra följande särskilda ljud; i senare fallet står ett eventuellt förekommande predikat i pl. (se ex. från 1901).
Etymologi
[onomatopoetiska bildningar; fsv. se under 1 slutet; jfr holl. bingbangen, bingbongen, bimbammen, bimbommen, v., t. bimbam (bingbang), äfvensom pinkepank, pink; jfr äfv. DINGDÅNG, KLINGKLANG, PLINGPLÅNG o. d. (se Noreen Vårt spr. 3: 45 f. (1905)]
1) beteckning för klockors, i sht kyrkklockors, klang, hvarvid bing betecknar den högre tonen från en mindre klocka, bang l. bång den lägre tonen från en större klocka. Hwi liommar Klokkors röst mädh sörgligt bing, bang, bong. Lucidor Hel. E e 1 a (1673). Then Steenboock (dvs. stjärnbilden Stenbocken) kekke / Then Jule-Klockarna med heligt Bång upwekka. Spegel Guds verk 162 (1685). Bing, bang, (klocke-låt). Serenius (1734; under ding-dong). De sydliga ängder och fält. / Der är Floras tält, / Der dansa Venus och Bacchus ikring, / Vid vindars och blåklockors bing. C. F. Dahlgren 2: 312 (1819). Se, hur de dansa små elfvor i ring, / Somliga klämta sitt bingelibing / Uppå blåklockor. Dens. 3: 98 (1819). Nu i ring, bingbinglibing, / Snabbt som iln vi (älfvor) svinga. / Se på spelman dingliding, / Lustigt hörs han klinga. Därs. 178 (1820). Barhufvad bars han på en bår; / Bing, bång, bing bång. / Och i hans graf föll mången tår. Hagberg Shaksp. 1: 401 (1847). Men hafsfrun hon styr dödsklockans sång; / Lyss, lyss, nu hörs det: bing bingelibång / Bing, bång! Därs. 11: 309 (1851). Du tycker doft det klinga / i luften ett bing och bång; / ”Katrinas” klockor ringa / säkert till aftonsång. Sturzen-Becker 3: 128 (1861). Långt öfver sjön hörs ett bingelibång, / Som hörs hvar gång / Som varfvet ringer i klockan. Sehlstedt 5: 64 (1872). Bing bang, bing bang! / Den hela stad / tar ett bad / i ljus och doft och klockors klang. Rydberg Dikt. 1: 15 (1882). Hör larmklockornas hemska gång, / bronsens sång! / .. O de varnande bing bang. Därs. 2: 27 (1891). Doft och allvarsfullt ljödo klosterklockornas bing, bang, bång. O. Norberg i Läsn. f. sv. folket 1901, s. 99. — särsk. [jfr fsv. binge binga binge bätra är een fara osth än een gasa winge samt nt. bingelkatrine, skvallerkäring] i bygdemålsfärgade skämtrim. Bing, bang, / klockan sang, / prästen fick ett baggelamm, / klockarn fick en kaka, / för han skulle gapa. Uppteckn. fr. Östergötl. (c. 1860); jfr Landsm. V. 5: 70. Skvallerbytta bing bång, / går i alla gålar, / slickar alla skålar. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 245 (1886).
2) [utvidgad anv. af 1] (tillfällig anv.) beteckning för annat ljud än klockljud: ljud från trumma o. trumpet o. d. Trumpet och trumma tröto ej / med bing och bång, med hi och hej. Jensen Böhm. diktn. 108 (1894).
Spoiler title
Spoiler content