BISPRÅK bi3~språ2k, n.; best. -et; pl. =.
I. [efter mnt. bisprake, gensaga, samtal; jfr ä. holl. bijspraak o. ä. t. beisprache med andra bet. samt uttr. språkas vid; se BI-, prefix1] (†) samspråk, samtal? Ett lustigt bijspråk wele wij företagha. D:r Simon 1 (1627).
II. [se BI-, prefix1 2] (enst.) språk som användes vid sidan af ett annat. Inte ens ett världsspråk är eftersträvansvärt annat än som ett väl behövligt internationellt bispråk. Heidenstam Dagar 72 (1907, 1909).
