BISTEN bi3~ste2n, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
(föga br.) bitestikel. Sönnerberg Loder 531 (1799). Bistenen (hos hästar), som ligger på stenens öfre rand, har en tjockare ända (hufvudet) och en smalare (svansen). Han bildas af de från stenen utgående små kanalerne, som förenas till en enda, mot svansen. Billing Hipp. 224 (1836). Almqvist (1844).
