publicerad: 1911
BITTIDA bit3ida2, sällan 400, ngn gg bit3i2da (bi`ttida Weste. Anm. I ä. tid uttalades ordet, liksom i fsv., äfv. med hufvudaccenten l. starkt bitryck på andra stafvelsen, hvilket framgår af dess användning i rim, t. ex. Carl IX Rimchr. 26 (c. 1600; rimmande med lida), Wivallius Dikt. 55 (1630; rimmande med framskrijda), äfvensom af stafningen med be- o. -tijd-), adv. o. adj.; -are (gradf. dock föga br.);
hvard. vanl. BITTI bit3i2, sällan 40 (b`itti Almqvist), adv.;
hvard. stundom BITTIG bit3ig2, adj., förr äfv. adv.; -are;
hvard. äfv. BITTIGT bit3ik2t, adv.; -are (gradf. dock föga br.);
i bygdemålsfärgadt spr. äfv. BITTIN bit3in2, sällan 40, adv.
Ordformer
(ss. adv. betyden G. I:s reg. 15: 539 (1543). byttiden G. I:s reg. 6: 208 (1529). — bitijd(h)a Luk. 21: 38 (NT 1526; Bib. 1541: bittijdha), O. Petri Kr. 221 (c. 1540), Jos. 7: 14 (Bib. 1541), Stiernhielm Fateb. (1643; under arla; jämte bitidha). betijdha O. Petri Kr. 198, 217 (c. 1540). bitid(h)a Luk. 24: 1 (NT 1526; Bib. 1541: bittijdha), Celsius G. I 178 (1746, 1792), Dalin Arg. 2: 131 (1754; uppl. 1734: bittida) m. fl. bittijd(h)a 1 Mos. 21: 14 (Bib. 1541; denna stafning är med några få undantag genomförd i denna källa), Helsingius (1587; jämte bittighan), Växiö domk. akt. 1724, nr 311, m. fl. bittid(h)a (-e) G. I:s reg. 1: 189 (1524), Mat. 20: 1 (NT 1526; Bib. 1541: bittijdha), Mess. 1531, s. C 3 a, osv. bettijdha A. Oxenstierna 1: 67 (1612). -d(h)e G. I:s reg. 1: 189 (1524), Holof. 52 (c. 1580), P. Erici Musæus 2: 242 a (1582). — bittija Hoorn Välöfv. jordg. 1: 166 (1697: förbittija). bittie Anna M. Franzén (1798) hos Roos Familjearkiv 28. — bitid Keder Vitt. 360 (1690), Broman Gl. (1736; jämte bitida). bittijdh Schroderus Liv. 756 (1626). bittid(h) Petreius Beskr. 2: 171 (1614), Nordenflycht Turt. 14 (1743), Bergklint Vitt. 24 (1772), Kellgren Bref t. Clewberg 100 (1788?) m. fl. — bittidt Tiällmann Gram. 226 (1696). — bitti Franzén (1795) hos Roos Familjearkiv 104, Malin Lalin (1837) hos Dahlgren 2 Ransäter 13, osv. jfr: I det vanliga umgängesspråket sammandrages ordet (bittida) till Bitti, hvilket blifvit så allmänt, att det är på väg till inträde i skrifspråket. Almqvist (1844). — bitis Carl XII Bref 315 (1704). — bittiga Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630), Horn Lefv. 124 (c. 1657), Ad. prot. 1789, s. 265, m. fl. bittige A. Brahe (1623) hos Loenbom Anecd. 3: 224. — bittig(h)an Helsingius (1587; under bittijdha), Lex. Linc. (1640), Ench. (1652). — bittig(h) Petreius Beskr. 2: 97 (1614), Columbus Ordesk. 24 (1678), Rålamb 14: 56 (1690) m. fl. bittigt Petreius Beskr. 2: 193 (1614), Rudbeck Atl. 1: 41 (1679), Dahlman Reddej. 64 (1743, 1772) m. fl. — bittidag Stenhammar Riksd. 1: 17 (1834), Vägv. i Finl. 186 (1905). bittigda A. L. Lewenhaupt (1718) i Karol. krig. dagb. 2: 304. bittigdag Willebrand o. Rancken 84, 140, 165, 171 (1886). — Anm. Stundom förekommer i vers skrifformen bittid' med apostrof, som antingen utvisar en i vers ss. tillåten ansedd, afsiktlig elision af slutvokalen i bittida l. också angifver att författaren uppfattat den gängse formen bitti(d) ss. förvanskad af o. mindre vårdad än bittida. Lenngren 133 (1795). Hagberg Shaksp. 2: 110 (1847). Sehlstedt 4: 153 (1869). ss. adj. bittida Fin. urk. II. 1: 134 (1647), Verelius Ind. 195 (1681) osv. — bittig RP 1: 233 (1629), Rudbeck Atl. 3: 78 (1698))
Etymologi
[fsv. bitidha, bittidha, beti(j)dha, betidhe, bittijden, betiden, liksom ä. d. betiden, i rätt tid, tidigt, af ett icke uppvisadt mnt. bitide, betide, motsv. mnl. bitide, betide, tidigt, ä. t. bei zeit, tidigt, i tid, o. af mnt. betiden, stundom, bi tiden, i (rätt) tid, motsv. mnl. betiden, stundom, åt gången, t. bei zeiten, tidigt, i tid. Vid öfverförandet till sv. har det (m)nt. -e utbytts mot -a efter allmän analogi (jfr E. H. Tegnér i Arkiv f. nord. filol. 5: 336 (1889)) o. i anslutning till öfriga sv. adv. med denna ändelse; jfr dock N. Beckman i Landsm. XIII. 3: 50 (1893). Förlängningen af -t- har föranledts af hufvudtryckets förläggning till första stafvelsen (jfr A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 20: 62 (1904)). Med afs. på bortfallet af -dh- o. -a (-e) i formerna bittia, bitti jfr sv. dial. förklä af förkläde, ä. nsv. o. sv. dial. ipf. kalla af kalladhe (jfr A. Kock i Landsm. XV. 5: 25 (1898)). Formerna bittig, bittiga osv. hafva säkerligen uppkommit ur bitti, bittia gm analogi med adj. o. adv. på -ig, -iga, hvilka hvard. uttalats utan -g(-), men skrifvits o. i vårdadt spr. uttalats med -g(-). I formen bittigdag föreligger anslutning till DAG, föranledd af den vanliga sammanställningen af ordet med nämnda sbst. (se under I 2 a). Med afs. på formen bitis jfr d. betids, nt. betiids o. holl. bijtijds, betijds med adverbiellt, urspr. genitiv-s]
I. adv.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., nt. o. t.] (†) tillräckligt tidigt, i tid. Presten (skall) altijdh förmana sitt soknafolk .. at the seya bitidha til när them komber noghor siwkdom vppå. O. Petri Handb. A 3 b (1529). Greff Gustaff Otto Steenbock hafwer .. en Cavalcade på Massurerne giordt til sökia the ännu tilsammans rotterade at förskingra. Men the hafwa sigh bittijda sielff ifrå hwarandra söndrat. N. Av. 22 nov. 1655, nr 1, s. 4.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnl. o. t.] (numera mindre br. utom i a) under ett tidigt skede (af den tidsperiod som antingen särskildt angifves l. framgår af sammanhanget), före den tidpunkt som kan anses för den normala, tidigt; i god tid; i komp.: tidigare, förr (jfr II). Kong Heidrekr .. gick bittiga i säng. Verelius Herv. 134 (1672). Det är icke för bittida jag öfversänder hvad jag inkasserat. Växiö domk. arkiv 30 maj 1844. Det ligger väl ingen vigt derpå, om en ung man ger sig på hemvägen litet bittidare eller litet sednare. Zedritz 3: 29 (1855). — i numera föga br. förb. Then rettferdighe om han än bittijdha döör, så är han doch j roligheet. Vish. 4: 7 (Bib. 1541). Theras sool skal bittijdha på daghenom nedhergå. Jer. 15: 9 (Därs.). Låta tigh löös medh tijn dotter och alt titt folck, och dragha sin koos, är än nu för bittigt at tala om. Petreius Beskr. 2: 193 (1614). Fast än koen bär alldrigh så bittida på åhret, så ... BtFH 2: 281 (1666). Och på denna Tijden wijd pass (dvs. i sjunde l. åttonde månaden af hafvandeskapet), den ena bittigare, den andra senare, kan man kienna om Fostret hafwer wändt sig eller ey. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 40 (1697). Landsens ungdom blifver nu så bittida mogen. Dalin Arg. 1: 27 (1733, 1754). Jul, som då (dvs. under forntiden) firades bittidare, än nu. Dens. Hist. 1: 212 (1747). Den olyckan och våndan, at vi måste tro Påfven och hans möten, har nog (dvs. ganska) bittida begynt. Borg Luther 2: 307 (1753). I sin rapport .. beklagade Sprengtporten, att den skånska resningen kommit för bittida, och att hans bref, som framsköt tidpunkten, måhända ankommit för sent. Odhner G. III 1: 125 (1885). Synd är det om Axel Fredrik, som så bittida miste både far och mor. Heidenstam Karol. 1: 73 (1897). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnl. o. t.] (fullt br. i sht i anv. α) under den första l. tidigaste delen af dagen: tidigt på morgonen (jfr II a); ofta i förb. med sbst. morgon l. dag i mer l. mindre stående uttr. ss. bittida på dagen l. på l. om morgonen, äfv. om morgonen bittida, förr äfv. bittida om l. af dagen, morgonen l. morgon bittida, tidigt på dagen l. på morgonen, om en morgon bittida, tidigt en morgon. Vi akthe pa mondag bittide til vægx hædan vp i landit. G. I:s reg. 1: 189 (1524). Himmelrikit är lijct enom husbonda som gick vth bittidha om morghonen, till ath leya sigh arbetara j sin wingårdh. Mat. 20: 1 (NT 1526). Bitijda om en morghon. O. Petri Kr. 221 (c. 1540). (Han) kom till mig en morgon bittida. Carl IX Rimchr. 26 (c. 1600). Om morgonen bittige drog min Broder och jag til Gripsholm. A. Brahe (1623) hos Loenbom Anecd. 3: 224. Bittidha om daghen. Lex. Linc. (1640; under mane). Om den 25 (aug. 1648) morron bittiga droge vi med bonnevagnen ifrån Bergen och öfver färjan till Stralsund. Horn Lefv. 124 (c. 1657). Uti Landzkyrckiorne, begynnes Ottesången, om Juhl- Påsk- och Pingesdagen, så bittijda, at then kan wara ändad wid pasz Klockan Otta om Morgonen. Kyrkol. 2: 4 (1686). Kihaja .. är som hans (dvs. storvesirens) högra hand .. den sidsta hoos honom om qwällarna, och den första bittigast på dagarna. S. Agrell (1711) i Karol. krig. dagb. 5: 224. Fåren böra ej släppas valle för bittigt om mornarne. Dahlman Reddej. 64 (1743, 1772). Tiden til Gudstiensternes börjande föreföll honom något bittida af dagen. Bælter Cerem. 321 (1760); jfr δ. Om natten sof han godt, om morgon bittid vaknar. Livin Kyrk. 77 (1781). Morgonen bittida lät O-Tu båda sin ankomst. Landell Bligh 90 (1795). Ehuru det bittidare på morgonen varit något dimmigt, hade det nu .. klarnat upp. Wallin Bref o. dagb. 227 (1849). Dagen efter vår ankomst till Luxor redo vi bittida på morgonen till Karnak. Beskow Resem. 46 (1861, 1881). Här går man bitti upp och tidigt till sängs. Heidenstam Folkung. 2: 196 (1907). — särsk.
α) [jfr motsv. uttr. i fsv., äfvensom t. morgen früh] i uttr. i morgon bittida, förr äfv. om morgon bittida, tidigt i morgon, i morgon på morgonen. 2 Kon. 10: 6 (Bib. 1541). (Öfverlämnandet) Mentes bättre kunna skee om morgon bittida. RP 4: 46 (1634). För een liten stundh sedan skrefv iagh edher till angående dhet, at I skulle taga marchen i mårgon bitis till Vieperströmmen. Carl XII Bref 315 (1704). I morgon bitti, bitti resa vi till Linköping. Malin Lalin (1837) hos Dahlgren 2 Ransäter 13. Nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. Strindberg Hems. 137 (1887).
β) [jfr ä. d. i morgens arlæ] (†) i uttr. i morgons bittida, tidigt i morse, i dag på morgonen. I morgons bitijda ahnkom Grefven af Mansfeldt. A. Oxenstierna 2: 330 (1618). Jag geck i morgons bittida uti min Väns stora Ladugård. Kling Spectator Ii 3 a (1735). Weste Werther 17 (1783, 1796).
γ) i sammanställningar med ordet sent.
α') i uttr. (både) bittida och sent, äfv. sent och bittida, tidigt och sent, både på morgonen och aftonen, oftast öfvergående i bet.: hvarje stund på dagen, dagen i ända, oaflåtligen. J. Erici (1588) i 2 Saml. 4: 176. Bookhållaren .. Panckiterade medh Erich Eskillson bådhe seentt och bittigdtt. Bidr. t. Åbo hist. I. 8: 60 (1636). (Det finnes bland finska allmogen) ingen snart sagdt .. både qwinna och Man, vngh och gammal, som icke både snuffua och dricka (dvs. snusa o. röka) Tobak seendt och bitida brukar. HSH 31: 440 (1638). Den Herrn rände .. och hängde öfver oss i köket bittid och sent. Jesper Hjernlös 31 (1756). Jag har bedt Gud om ljus både bitti och sent, och ändå har intet ljus kommit i mitt stackars sinne. Bremer Hertha 297 (1856). Sehlstedt 4: 153 (1869).
β') (numera knappast br.) i uttr. (antingen l. vare sig) sent eller bittida (jfr c), tidigt eller sent, öfvergående i bet.: vid hvilken tid på dagen (dygnet) som helst; jfr språkprofvet från 1682 under BITTIDIGA I. (Rikskanslern) sade j H:s K: M:tz Nampn Att hwar dett offtere eller mehr skedde at dhe (dvs. unga adelsmän) wåldsambligen öfwerföllo någen på oppenbara gatu seent eller bittigt (skulle de blifva straffade till döden). RARP 3: 200 (1642).
γ') (föga br.) i uttr. från bittida till sent, från tidigt på morgonen till sent på aftonen. Lenz .. målade; penseln liksom flög öfver taflan utan uppehåll, från bittida till sent. Cederschiöld Riehl 2: 77 (1878).
δ) [jfr fsv. arla dagx, ä. d. betimligen dags, nor. tidlege dags samt lat. mane diei] (numera i sht i södra o. sydvästra Sv., mindre br.) i uttr. bittida dags, tidigt på dagen. 1 Mos. 29: 7 (Bib. 1541). Vp, läter oss dragha vp, mädhan thet än nu bittijdha dags är. Jer. 6: 4 (Därs.). Lindfors (1815). Jag spann på ett nystan, att / I morgon bittida dags / På torget försälja. Thomander 3: 502 (1826).
ε) (i Sv. numera i sht i bygdemålsfärgadt spr., föga br., i Finl. fullt br.) i uttr. underst bittida, mycket tidigt (på morgonen). Unders bittida om mårnarne red han (dvs. K. XII) kring om arméen och lägret. J. Lamberg (1708) i Karol. krig. dagb. 3: IX. Han .. skall skaffa honom det (dvs. passet) underst bittida i morgon. Almqvist Gabr. Mim. 3: 112 (1842). Bland författarens samlingar förvaras 100-tals biljetter från excellensen baron Reuterholm, daterade nattetid äfvensom underst bittida på morgnarna. Crusenstolpe Mor. 5: 65 (1843). Morgonen därpå underst bittida. Ahrenberg Österut 156 (1890). Underst bittida på morgonen, ”de grand matin”, hade han afsändt detta bref. Quennerstedt Karol. krig. dagb. 4: 78 (1908).
ζ) i ordspråk. Bittijda sadla, och rijda seent. Grubb 46 (1665) [jfr d. han rider ikke den dag han sadler, t. früh gesattelt, spät geritten]; jfr γ. Han måste stå bittijda vp, som skal giöra hwar man i lagh. Dens. 301; jfr Rel. cur. 383 (1682) [jfr t. der müsste früh aufstehen, der es allen recht machen wollte].
b) (numera föga br.) i fråga om växters framkommande l. utveckling l. blomning l. frukters l. dyl. mognad: tidigt (jämfördt med normala förh. l. med andra växter) (jfr II b). Hos osz såås twenne slags Råg, den ena kallas Wår-råg, den andra Höst-råg, af hwilka den ena mognar bittigare den andra senare. Rudbeck Atl. 1: 264 (1679). Man såår .. om Hösten, så kan man hafwa Morrötter bittid om Wåhren. Rålamb 14: 5 (1690). (Stufning på rödbetsstjälkar) kan .. brukas i stället för Turkiska bönor, efter desse stielkar kunna fås bittidare om året än bönorne. Warg 387 (1755); jfr Fischerström 1: 513 (1779). Kalm Resa 3: 382 (1761).
c) (numera föga br.) i förb. bittida eller sent l. sent eller bittida (jfr a γ β'), förr eller senare. Gyllenborg Bält 109 (1785, 1800). Dessa memorialer .. vittnade om den ton, som herskade emot adeln, och torde sent eller bittida båda detta ståndets kännbaraste lidande. Adlerbeth Ant. 1: 118 (c. 1792).
d) i ordspråk (jfr a ζ). Han skal bittidha krökias som en godh krok skal wara. Sv. ords. B 1 a (1604); jfr: God krook måste bittida krökas. Grubb 89 (1665) [jfr fsv. thän krokis arla som godher kroker skal wardha, d. det skal tidlig kröge, god krog skal blive, nt. wat 'n hoaken wâr'n sall, böögt sick bî tiden, holl. 't moet jonck krommen, dat een goeden haek zal werden, t. was ein haken werden will, krümmt sich bei zeiten]. Then bittida båsar / Får offta seent koo in om låsar. Rondeletius 10 (1614). Bittijda Herre blijr länge Dräng. Grubb 45 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 7 (1807) [jfr fsv. hwa arla wardhir hærra han bliwir længe swen, fd. hvo aarle vil være herre, han bliver længe svend]. Det bitti görs, det bitti hjälper. Uppteckn. fr. Finl. (1911); jfr Westermarck Ulrikas hem 55 (1900) o. Ahrenberg Hihul. 5 (1889).
II. (numera knappast br.; jfr dock a α, β) adj.: som inträffar l. sker före en tidpunkt som i förevarande fall kan anses vara den normala l. som inträffar l. sker under den första l. åtminstone förra delen af en antingen särskildt omtalad l. gm sammanhanget angifven tidsperiod, tidig (jfr I 2). Deres (dvs. danskarnas) jalousie (är) ännu för bittig. RP 1: 233 (1629). Igenom en bittida winter infruso skeppen uti Finska skärgården. Fin. urk. II. 1: 134 (1647). Ett bittida Tappto till sängz ey honom (dvs. den som icke är soldat) twingar. Fånge 3 (c. 1710). Vid Jacobs-mässo tiden måste man skilja Baggarne från Tackorna .., at derigenom förekomma en alt för bittida bespringning. Alströmer Får. 15 (1727). (Kreaturssjukdomar kunna uppstå) Af för bittigt utsläppande om Våren. Dahlman Reddej. 40 (1743, 1772). Bittida giften. E. Sefström i Sv. saml. 5: 210 (1765). Stormar och bittida frostnätter. Retzius Flora oec. 310 (1806). — särsk.
a) som inträffar l. sker tidigt på morgonen l. har afseende på den tidiga morgonen (jfr I 2 a). Solens bittida upgång här hoos osz i Swerige. Rudbeck Atl. 3: 106 (1698). Ridderskapets och Adelns göromål tarfva dess bittida samlande. Ad. prot. 1789, s. 520. — särsk.
α) (föga br.) ss. bestämning till sbst. som redan betecknar en tidig tid på dagen för att angifva den tidigaste l. första delen af denna tid. Otta .. Den bittida morgonstunden. Verelius Ind. 195 (1681). De ofantliga folkmassorna, hvilka .. tåligt hafva väntat från den bittida morgonen. GHT 1896, nr 120 B, s. 1.
β) (hvard., mindre br.) predikativt om person: som stiger upp tidigt, tidig. Han är bitti(g) af sig.
b) om blomma, frukt l. dyl., äfv. om kull af djur l. dyl.: som kommer fram l. upp l. blommar l. utvecklas l. mognar l. öfverhufvudtaget blir färdig tidigare än andra blommor osv. l. tidigare än blomman osv. normalt l. vanl. gör (jfr I 2 b). Bittida Sommar-Päron finnas många slag, Nembl. gula, röda och gröna. Rosensten Skog. 49 (1737). 1 Sort bittida gula gurckor. G. Bonde (1756) hos Trolle-Bonde Hesselby 153. Bittida kycklingar. Hush.-bibl. 1756, s. 732. En bittida (bi-)svärm har sällan mer än en Vise. Fischerström 1: 602 (1779). I Trägårdar planteras den (dvs. Daphne) för sina bittida, vackra och välluktande blommor. Retzius Flora oec. 207 (1806).
Spoiler title
Spoiler content