SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1911  
BITUMEN bitɯ4men, n. l. r.; i best. anv. utan slutart., ss. n. äfv. -minet.
Ordformer
(bitumen Rinman (1788) osv. bitum 2 Uppf. b. 1: 497 (1898))
Etymologi
[liksom t. o. eng. bitumen, fr. bitume, af lat. bitumen, stambesläktadt med det från t. lånade KITT o. det med annat afljudsstadium bildade KÅDA. Jfr BITYM o. BETONG. Formen bitum är sannol. lånad från fr., men kan äfv. förklaras ss. en rent svensk form, bildad gm bortkastande af -en, som uppfattats ss. slutartikel; jfr DROTTEN: DROTT o. d.]
miner. sammanfattande benämning på flera mineral (ss. nafta o. asfalt) af mörk färg o. med flytande, mjuk l. fast konsistens hvilka hufvudsakligen bestå af flera olika, delvis syrsatta, kolväten; asfalt (se d. o. 1), bergbeck, jordbeck; jfr BECK 3, BERG-FETMA, -FETT, -HARTS o. -TJÄRA, JUDE-BECK. Rinman (1788). Bitumen i mineralier. Berzelius Årsber. t. VetA 1824, s. 180. Bitumen, både fast och flytande, förekom i det höga berget vid Åkersdal. Hisinger Ant. 4: 42 (1828). Undersökningar öfver den i alunskiffrarne på Kinnekulle förekommande bitumen. SD 1899, nr 537, s. 2. jfr: Bergbeck är antingen Europæiskt, eller Asiatiskt. Det förra får i synnerhet heta Bitumen .. och det senare Asphalt. Rinman 1: 121 (1788).
Ssgr: BITUMEN-KOL030~2. bituminöst kol. I sydöstra delen af provinsen Hunen (i Kina) täcker kolarean 55,000 qv.-km., innehållande både antracit- och bitumenkol. PT 1905, nr 212 A, s. 3.
-KÄLLA~20. Vid staden (Hit) ligger en bitumenkälla, som flödat sedan urminnes tider och som, enligt Herodotos, lemnat material vid byggandet af Babylon. NF 6: 1289 (1883).
Spoiler title
Spoiler content