BIÄLF bi3~äl2v, r. l. f.; best. -ven; pl. -var.
relativt mindre älf som utmynnar i en större, biflod; jfr BISTRÖM, BIÅ. Torp-ställen, som äro bygde vid de smärre bi-älfverna, äro mäst belägne på södra eller östra sidan af några siöar. Gissler Intr. i VetA 1751, s. 32. Egare af virke, som i Muonio fors flottas eller från bielf löst framföres och i gränselfven flottlägges, vare pligtig att låta förse virket med tydligt märke. SFS 1893, nr 107, s. 3. K. Ahlenius i Ymer 1905, s. 18.
