BIÄMBETE bi3~ämbe2te, äfv. ~200, n.; best. -et; pl. -en.
(föga br.) ämbete l. syssla som ngn innehar vid sidan af sitt (sin) egentliga ämbete l. syssla, bisyssla. Det af staten inspektörerna anförtrodda uppdrag är, så snart de förvalta detta uppdrag såsom bi- och hedersembete, alltid återkalleligt. Forssell Stud. 1: 483 (1875).
