BIÄMNE bi3~äm2ne, n.; best. -et; pl. -en.
1) (mindre br.) sak af mindre betydelse som jämte en annan viktigare är föremål för verksamhet l. behandling; numera bl. i fråga om skriftlig l. muntlig framställning. De bi-ämnen, som i detta äreminne (öfver Ekeblad) af mig kringströdde blifvit. Höpken 1: 278 (1777). Men lemnom dessa biämnen för Celsii yrken. Tingstadius i 1 SAH 5: 293 (1795, 1813). (Piper) utbredde sig öfver en mängd biämnen med den största vidlyftighet, under det den verkliga kärnan, det som främlingarne i hufvudsak fingo veta, inskränkte sig till något ganska obetydligt. Carlson Hist. 6: 430 (1881).
2) [jfr t. nebenfach] skol- l. examensämne af mindre betydelse i förh. till annat ämne, underordnadt ämne. Svenska språket har ständigt behandlats som ett biämne, hvilket blifvit öfverlemnadt åt än den ene än den andre af en skolas lärare. Claëson 2: 238 (1857). Fysik må ingå såsom biämne (i den föreslagna lärarexamen), der ett af hufvudämnena är matematik och tvärtom. J. M. Sundén i Lärov.-kom. bet. 1884, 1: Reserv. s. 115. S. Almqvist i Ped. tidskr. 1896, s. 682.
