SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
BJÄLLA bjäl3a2 (bje`lla Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. biälla, motsv. d. bjelde, isl. bjalla, mnt. belle, holl. bel, feng. belle, eng. bell. Till grund för ordet ligger en stam bell-, hvilken kanske är en utvidgning af den stam bel- som möjl. föreligger i BJÄLA. Jfr BJÄLLRA]
(starkt bygdemålsfärgadt) skälla, bjällra. Gyllene biellor. 2 Mos. 28: 33 (Bib. 1541). Så skakt' hon (dvs. kon) hornen och lät biellan sammanringa. Kolmodin Qv.-sp. 1: 251 (1732). jfr DOM-BJÄLLA. — i bild. Turken ban på honom (dvs. ryssen) biällan, / At han geck med Skam därut. Rydelius Vitt. 17 (1715). Jag har hört bjällan, men jag har inte sett kon. Granlund Ordspr. (c. 1880; anfördt fr. Smål.; om tomma löften). — särsk. ss. namn på växter med klocklika blommor; jfr MO-BJÄLLA.
a) (i Götal., föga br.) (individ l. art af) växtsläktet Campanula, särsk. Campanula rotundifolia Lin., liten blåklocka; jfr BJÄLLER-BLOMMA, BJÄLLRA c, SKÄLLA. Linné Flora nr 184 (1745, 1755; angifvet ss. brukligt i Bohuslän). Rothof Hush. 243 (1762). Retzius Flora oec. 140 (1806). — jfr BLÅ-, DOM-, MÄRR-BJÄLLA.
b) (numera knappast br.) (individ af) växtarten Digitalis purpurea Lin. Liljeblad Flora nr 320 (1792, 1798). Weste (1807). Dalin (1850).
Ssgr: A: BJÄLL-KLANG3~2. bjällerklang. Bjällklangen dallrar och faller och stiger. Fröding Guit. 25 (1891). —
-KO~2. (bjälle- Dahlstierna, Ågerups arkiv Bouppteckning (1751) m. fl.) skällko. Dahlstierna Vitt. 58 (1697). Kolmodin Qv.-sp. 1: 251 (1732). LD 1909, nr 108, s. 2 (om förh. i Dalsl. o. Bohuslän). särsk. mer l. mindre bildl. Sonnettens bjellra sprucken är, / och bjellkon magistrerar. Tegnér 2: 401 (1814); jfr BJÄLLRA, sbst. b β. (Gibbon) var i samma läge som ”den siste kämpen” hos Geijer, där han, en gengångare från en bragdrik, hednisk värld, väckes ur sina forntidsminnen af klostrets ”bjällko”. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 135 (1864; om klosterklockorna); jfr BJÄLLER-KO. —
-KRANS~2. bjällerkrans. SDS 1896, nr 357, s. 4. GHT 1897, nr 296 A, s. 2. —
-SMED~2. (biälle-) (förr) smed som förfärdigar skällor o. bjällror. Växiö rådstur. prot. 27 nov. 1736.
B: BJÄLLE-KO, -SMED, se A.
Spoiler title
Spoiler content