SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MO 4, r. l. m.; best. -n l. (numera bl. bygdemålsfärgat) -en (Ekeblad Bref 2: 338 (1662), Rydberg Dikt. 1: 114 (1882)); pl. (i bet. 2) -ar ((†) -er Sahlstedt (1773); mogar HeerdaQwäde 2 (1700; rimmande med skogar), Lindahl Syrinx 9 (1747)).
Etymologi
[fsv. mo(r); jfr sv. dial. mo, bärglera, sandjord o. d., d. mo, om krit-, ler- l. märgelförekomster, nor. mo, sandjord, sandslätt, isl. mór, sandslätt, nyisl. mór, fet jord, torv; av ett germ. mōwa-, trol. i avljudsförhållande till sv. dial. må, rycka upp med roten, isl. má, slita upp, nöta sönder o. d. (se MÅ, rycka upp lin), till roten (s)mēṷ-, sönderslita (jfr MÖR o. MJUNA)]
1) (i vissa trakter samt i fackspr., i sht geol.) jordart bestående av nästan mjölfin sand (ofta något uppblandad med lera l. gruskorn l. småsten); stundom äv.: starkt stenbunden o. hård jord som ligger under åkerns l. ängens matjord; i fackspr. numera särsk. om sand med en medeldiameter hos kornen av 0.2—0.02 mm; förr äv. om murbruk o. d. (huvudsakligen) bestående av dylik fin sand; jfr FIM, MJUNA o. MJÄLA, sbst.1 VRP 1649, s. 475 (om murbruk l. fyllning i vägg). Mo är den aldra sterilaste (av sandarterna), i hvilken ej annat växer än tall, liung, .. och ren mossa. Linné Stenr. 73 (c. 1747). Hellström NorrlJordbr. 48 (1917). SvSkog. 29 (1928). — jfr ALVAR-, BJÖRK-, FIN-, FLOTT-, KALK-, KVICK-, LER-, PINN-, SAND-MO m. fl.
2) (i vissa trakter) relativt jämn landsträcka bestående av sand l. grus o. i allm. beklädd med barrskog (i sht med tall); äv. i utvidgad anv.: (tall)skog; äv.: ofruktbar sandmark utan (nämnvärd) växtlighet, hed (se d. o. 1); äv. om exercisplats (jfr HED 1 slutet, MALM I 2 b). Aurivillius Gr. 47 (1684). Den tallbevuxna mon. Runeberg (SVS) 2: 109 (c. 1827). För oss med moar, fjäll och skär / Ett guldland dock det är. Dens. 2: 3 (1846). Sånga mo, mötesplats för Vesternorrlands beväringsbataljon. IllSv. 2: 116 (1882). Fall, julesnö, och susa, djupa mo! Heidenstam NDikt. 9 (1899, 1915). Böök ResSv. 198 (1924). — jfr BJÖRK-, FURU-, GRAN-, LAV-, LER-, LJUNG-, SAND-, TALL-MO m. fl.
3) (†) kärr, mosse? Jag (har) förnummit, med hvad hast och flit min käre farkär har låtit förfärdiga den broen tvärt öfver moen. Ekeblad Bref 2: 338 (1662).
Ssgr (i sht i fackspr.): MO-ARTAD, p. adj.
1) till 1. Hisinger Ant. 4: 150 (”152”) (1828).
2) till 2. Ramsay VägvFinl. 334 (1895).
(1) -BACKE. (i vissa trakter) jfr backe, sbst.3 1, 2, 4. HushBibl. 1757, s. 143. VDAkt. 1790, nr 185.
(1) -BINDA, r. l. f. (†) fast mojord; pinnmo?; jfr binda, sbst. 3. En tät och fast mo-jord, sådan som plägar kallas Mo-binda. VetAH 1769, s. 192.
(1, 2) -BJÄLLA. (i vissa trakter) örten Linnæa borealis Lin., som växer i sht i barrskog (på mojord). Landsm. 1909, s. 83 (c. 1775; fr. Västergötl.).
(1) -BLANDAD, p. adj. om jordart: uppblandad med mo. Mo- och grusblandad .. Lera. Rinman 1: 265 (1788).
(1) -FÄLT. Hellström NorrlJordbr. 65 (1917).
(2) -GRAN. (†) gran av den växttyp som brukar förekomma på moar; jfr kärr-gran. Broocman Hush. 5: 46 (1736).
(2) -GRAV, r. l. f. (†) dike l. grop i momark? Linné Skr. 5: 15 (1732). Landsvägen sågs här först med möda anlagd, med sand öfverhölgd, med mografvar afskild ifrån vallen. Dens. Öl. 119 (1745).
(1) -GRUND, r. l. m. om ett undre skikt av mo varpå andra (jord)lager vila; äv.: mo ss. det översta jordlagret (täckt av växtlighet); jfr grund, sbst.1 I 2, II 1. Risingh LandB 19 (1671). Stenklapper på mogrund. SundhetscollBer. 1851, s. 64.
(2) -GRÄS. (i vissa trakter) gräset Melampyrum silvaticum Lin., som växer på skogsängar, skogskovall. SvGeolU C 145: 73 (1895; fr. Jämtl.).
(1) -HALT, r. l. m. SkogsvT 1910, s. 272.
(1) -HALTIG. Gadd Landtsk. 3: 47 (1777).
(2) -HARE. (numera föga br.) zool. en i skogsmark i södra Sv. förekommande variant av haren Lepus canescens Nilss., sydhare; jfr hedning, sbst.1 Nilsson IllumFig. Hare s. 3 (1830).
(jfr 2) -HED. moartad hed. VetAH 1772, s. 23 (i Finl.).
(1) -HOLME. holme (i mosse o. d.) bestående av sammanpackad mojord. Stora floar, i hvilka små moholmar äro kringströdda. BotN 1880, s. 35.
(1) -JORD. jordart bestående av mo (i bet. 1); stoftfin sandjord; äv.: momark. VgFmT I. 6—7: 27 (1619).
(1, 2) -KLOCKA, r. l. f. (†) växten Campanula cervicaria Lin., skogsklocka. Fischerström 4: 264 (1795).
(1, 2) -LAV. bot. laven Lecidea lapicida Ach., som förekommer på stenar i momarker. Krok o. Almquist Fl. 2: 122 (1907).
(1) -LERA, r. l. f., äv. -LER, n.
1) (vanl. -lera) mjäla. Linné Skr. 5: 15 (1732). LAHT 1912, s. 456.
2) (vanl. -ler) [efter d. moler] ett slags i Danmark förekommande lera av tertiär ålder, huvudsakligen bestående av diatomacéer. Nathorst JordH 875 (1893).
(1) -LID. (i vissa trakter) = -backe. KyrkohÅ 1914, s. 243 (efter handl. fr. 1635).
(1, 2) -MARK. jfr mark, sbst.1 3 c. CivInstr. 275 (1688).
(2) -MOSSA, r. l. f. (†) sannol. om lav l. mossa som förekommer i skog. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 79 (1737). Hülphers Norrl. 3: 26 (1777).
(2) -RIPA.
1) zool. fågeln Lagopus scoticus Lath. (som från sitt hemland Skottland införts till Hallands o. Västergötlands ljungmarker). SFS 1863, nr 39, s. 1.
2) (i vissa trakter) morkulla. Rosenius SvFågl. 4: 137 (1933; fr. Härjedalen).
Ssg: morip-orre. zool. till -ripa 1: bastard mellan moripa o. orre. NF 6: 47 (1882).
(1, 2) -RIS. (i vissa trakter) växten Calluna vulgaris (Lin.) Salisb., ljung (som växer på momarker). Linné Fl. nr 336 (1755; fr. Ångermanl.).
(1) -SAND. sand (huvudsakligen) bestående av mo; pulverfin sand. Lundberg Träg. 17 (1754).
Ssgr: mosand(s)-botten. om jordgrund som utgöres av mo (mosand). Allvin Mo 74 (1857).
-fält. Höjer Sv. 1: 161 (1873).
(1, 2) -SIPPA. bot. växten Pulsatilla vernalis Mill., som förekommer i sht på hedar o. d. Linné Fl. nr 483 (1755).
(1) -SKIKT. avlagring (skikt) av mo. Fennia XLI. 4: 37 (1918).
(2) -SKOG. (relativt glesvuxen) (tall)skog på en mo. SDS 1897, nr 46, s. 3.
(3?) -SNÄPPA, f. l. r. zool. vadarfågeln Tringa Temmincki Leisl. 1Brehm 2: 445 (1875).
(1, 2) -STARR. bot. växten Carex ericetorum Poll., som växer på torra o. sandiga backar, backstarr. Boije Landth. 152 (1756).
(2) -TALL. jfr -gran. Dahlman Landth. 2: 48 (1745).
(1) -VALL. (†) momark(?). Boije Landth. 43 (1756). Liungbärande movall. Gadd Landtsk. 2: 299 (1775). EconA 1807, apr. s. 94, Bil.
(3?) -VIPA. zool. = -snäppa. 1Brehm 2: 445 (1875). Rosenius SvFågl. 1: 391 (1920).
(1, 2) -VIPPA, r. l. f. bot. = -sippa. Linné Sk. 13 (1751; fr. Närke).
Avledn. (i fackspr.): MOAKTIG, adj.
1) till 1, = moig 1. Wallerius Åkerbr. 283 (1761).
2) till 2, = moig 2. AFSoldan (1840) hos Aho Soldan 35.
MOIG, adj.
1) till 1, om jord o. d.: uppblandad med mo, bestående av mo. BotN 1871, s. 84.
2) till 2, om trakt o. d.: uppfylld av moar. VLS 81 (1885).
Spoiler title
Spoiler content