SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
BJÄSA bjä3sa2, stundom BJESA bje3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[sv. dial. bjäsa, bjesa (Ångermanl., Sidenbladh Allmogem. i n. Ångerm. (1867), Rietz), utveckladt ur bäsa (se BÅSA)]
(i Norrl., starkt bygdemålsfärgadt) sätta in (nötkreatur) i bås o. binda (dem) där, båsa. Var (kon) Blomma ”svår att bjäsa”? Hülphers Ångerm. 166 (1900).
Särskild förbindelse:
BJÄSA FAST 10 4. = BJÄSA. Högberg Vred. 3: 34 (1906).
Spoiler title
Spoiler content