BJÄSNING bjä3sniŋ2, stundom BJESNING bje3sniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. bjäsning (Jämtl., Härjedalen; Rietz), bjesning (Sidenbladh Allmogem. i n. Ångerm. (1867))]
(i Norrl., starkt bygdemålsfärgadt) vbalsbst. till BJÄSA; konkret: bindsle. (Han) slogs .. fast med bjäsning i sitt bås för natten. Högberg Vred. 1: 131 (1906).
