BLADD blad4, BLADDIG blad3ig2, adj.; äfv. BLADDIN bladi4n, BLADDINO bladi4no l. -å l. -ω, BLADDIS blad4is, förr äfv. BLÄDDIS, adj. oböjl.
Etymologi
[jfr sv. dial. bladdfull (Östergötl., Rietz), d. dial. bladderfuld (Feilberg); af okänd härledning]
(starkt hvard., föga br.) starkt berusad. Han (dvs. brikollisten Tratt) drack sig aldrasednast Bladd / Af alla, som med honom drucko, / Och Tratt var ofta ej ens kladd, / Då alla andra voro cucu. G. G. Ingelman (1844) i AB 1845, nr 2, s. 3. Jag ä' som jag hade ett kistlock öfver ögonen. — D'ä' brist på sömn bara, för bladdis är jag inte det minsta. Blanche Jernbär. 46 (1847). SN 1865, nr 17, s. 2 (: bläddis). Den unge gubben 1885, s. 4 (: bladin). Klint (1906: bladdig).
