SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
BLADDRA blad3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (†, Lex. Linc. (1640), Fiellström (1738) m. fl.); -ARE (se d. o.); jfr BLADDER.
Ordformer
(-d(h)r- Syr. 21: 27 (Bib. 1541), Sahlstedt (1773) m. fl. -ddr- Rudbeckius Luther Cat. 130 (1667) osv. jfr BLADDRARE)
Etymologi
[sv. dial. bladra, bladdra; jfr ä. d. bladre, nor. bladra, isl. blaðra, mht. blâderen, äfvensom nt. bläddern; onomatopoetisk bildning; jfr BLATTRA, PLADDRA äfvensom holl. blateren, lat. blaterare samt d. blabre, plapre, t. plappern]
(numera bl. hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning, föga br.) pladdra om (ngt), pladdra, prata strunt. The marghtalighe bladhra thet icke mykit til sakena tienar. Syr. 21: 27 (Bib. 1541). Wij kunna thet icke neka, at the Böner som här til giorde äro medh Mårl och Sårl, sampt bladrande och stånckande, hafwe icke warit någre Böner. Rudbeckius Luther Cat. 166 (1667). De, som veta minst, ha lell att bladdra mäst. Rudeen Vitt. 284 (1691). Hwad båtar, at wij en tijma lång höra prästen bladra; låt osz gå til martäntaren. Isogæus Segerskiöld 1205 (c. 1700; anfördt ss. yttradt af unga soldater). Sahlstedt (1773). Sedan man bladdrat hit och dit, ringa klockorna anngången. Strindberg Sv. öden 2: 162 (1883). Ett vittne tyckes .. ha gått omkring i hela staden och bladdrat, att ”vore han polis, skulle han ha tagit mördaren för länge sedan”. Soc.-dem. 1892, nr 157, s. 3. Lundell (1893; angifvet ss. tillhörande folkmål).
Särskilda förbindelser:
BLADDRA FRAM. (†) pladdra fram. Man skall gierna hålla inne med sig och icke bladra fram alt det man weet. Rudbeckius Kon. reg. 374 (c. 1618). En sqwallerbulter bladrar fram både nytt och gammalt. Schroderus Comenius 838 (1639).
BLADDRA UT. (†) pladdra ut. Lex. Linc. (1640; under elimino).
Spoiler title
Spoiler content