BLADDRARE blad3rare2, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
(numera bl. hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning, föga br.) pratmakare. The som en willo anda haffua skola tagha widh förstånd, och the bladhrare skola sigh lära låta. Jes. 29: 24 (Bib. 1541). (Bladhrare) Then som sigh tyckia låter at han är full medh rådh och klookheet, och talar för alla andra. Glossa t. Syr. 9: 25 (”10”) (Därs.). Oförskemde Bladrare .. biebba fram alt thet them kommer i sinnet. L. Paulinus Gothus Thes. cat. 107 (1631). Bladrare, .. sqwalrare, gaper, skräwa, mångtalig, som mycket hafwer af munnen. Spegel Gl. (1712). Månger tros vara Wis för dät han tiger i sälskap; / Men mång Bladdrare kan deremot förskaffa sig ogunst. Nicander Syr. 11 (1759). Sahlstedt (1773). Hahnsson (1884).
