SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
BLAFFA blaf3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. blaffa (Finl., Vendell Ordb. ö. östsv. dial. (1904))]
(nästan bl. i Närke, Södermanl. o. Finl., hvard.) i fråga om tobaksrökning: röka starkt, bolma. H. Bergroth i Tidskr. Ped. fören. i Finl. 124 (1895; anfördt ss. vanligt i bildadt talspråk i Finl.). A. O. Freudenthal i Förh. o. upps. 15: 39 (1902).
Spoiler title
Spoiler content