BLANDA blan3da2 l. blan3a2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[fsv. blanda, sv. dial. blanna, motsv. ä. d. blande, isl. blanda, till BLANDA, v.; jfr BLÄNDA, sbst.]
(i Hall., Västergötl., Bohuslän, Värml., Västmanl., Norrl. norr om Hälsingl. samt Finl., bygdemålsfärgadt) i vissa trakter af allmogen till dryck använd blandning af (sur) mjölk l. vassla o. vatten; jfr MJÖLK-, VATTEN-BLANDA samt BLAND, sbst. d. När den (dvs. vasslan) spädes ut med friskt vatten och litet sötmjölk, kallas .. (den) blanna. F. A. Burman (1802) i Norrl. saml. 117. Strinnholm Hist. 4: 276 (1852). Fläsk och potatis nedsköljda af skummjölk eller ”blanda”, d. v. s. mjölk och vatten. E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 95. På förstugubron tog ”mor” .. emot dem (dvs. slåtterfolket) med blandstopet i hand — ”blanda” kallas sur mjölkvassla eller också sur mjölk, uppblandad med vatten. Agrell Norrlandshumör 90 (1910). — jfr DEG-BLANDA.
