BLASFEMERA blas1feme4ra l. —32, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr t. blasphemieren, fr. blasphémer, af lat. blasphemare, af gr. βλασφημεῖν; jfr BLAMERA]
(numera knappast br.) häda, smäda, i sht med afs. på Gud, bibeln, den kristna läran o. d. Månge tala så förskräckeligen och blasphemera: wela inthet wetta af Gudh, Englar etc. RARP V. 1: 203 (1654). Ehoo som så öfwergifwen och Ochristen är, at han häder Gud och blasphemerar. Schmedeman Just. 448 (1665). Hwilken som försmäder och blasphemerar Herrans Namn, .. han skal döden dö, utan alla nåder. Stadg. ang. landtmil. 1: 229 (1683). Blasphemera, försmäda Gud. Swedberg Schibb. 253 (1716). G. Dalin (1871). — (†) Han wende sig och tog ut sin stukat(-värja), och då ginge .. (förföljarna) nogot tillbakars och blasphemeradhe honom. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 314 (1669).
