SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1913  
BLASFEMANT, sbst. m. l. adj.; ss. sbst. pl. -er.
Etymologi
[af lat. blasphemans, p. pr. till blasphemare, l. fr. blasphémant, p. pr. till blasphémer (se BLASFEMERA)]
(†)
I. sbst.: hädare; jfr BLASFEMIST. RARP V. 2: 187 (1655). Schmedeman Just. 449 (1665). Därs. 665 (1675).
II. adj.: hädisk, blasfemisk. Blasphemant, försmädelig emot Gud. Swedberg Schibb. 253 (1716).
Spoiler title
Spoiler content