BLECKA bläk3a2, i sht i Sveal. o. Norrl. stundom blek3a2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. blekka, mindre mått af förtent järnbleck, jumfrumått, kubiktum (Uppl., Södermanl., Västmanl.); af BLECK, sbst.3]
(starkt hvard.)
1) bleckmått användt vid servering af brännvin; sup. En stor bläcka starkt, två strömmingar, ett qvarter svagdricka. Blanche Tafl. 2: 101 (1856). Fyra bleckor brännvin! Strindberg M. Olof 36 (1872, 1899). De qvantiteter af öl och bränvin, som under julhelgerna inmundigas förmedelst ”bleckan” och tennstopet närma sig det otroliga. Sundblad G. sed. 128 (1881, 1888). Vi togo oss några bläckor. Hedenstierna Jenny 106 (1893). (Sjömannen) gav sig ingen levande ro, förrän han fått tömma några bleckor med den härlige Sjöström'en. Högberg Frib. 167 (1910). — särsk. i förb. ta sig en blecka, ta sig ett rus, ”ta sig ett glas”, ”ta sig en bägare”. En gång i månaden gick (han) ut och tog sig en liten bläcka. Geijerstam Lyckl. män. 51 (1899).
2) (mindre br.) supgille. Jag var med på en stor blecka i går.
