BLEKNA ble3kna2, v.2; -ade.
Etymologi
[sv. dial. blikkna (Gottl.), bleikna (Gottl.), bläikän (Finl.), blekna (Finl.), lugna, stillna (på sjön), af stammen i BLEK, sbst.1, l. BLEK, adj.1; jfr BLEKE, sbst.3]
(med anstrykning af bygdemål i vissa delar af Sv.; jfr BLEK, sbst.1) bl. anträffadt opers. i förb. blekna af, blifva lugnt, lugna. Vinden började allt mer minska ... Till slut bleknade det af i .. oroväckande grad. N. tidn. f. idr. 1899, julnr s. 28.
