publicerad: 1913
BLEK ble4k, sbst.1, äfv. BLECK blek4 (bleck (med) sl(utet) e Weste), sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(ble(e)k Balck Esop. 79 (1603: ögnableek), Lex. Linc. (1640: åskeblek; under fulgetra), Lucidor Hel. T t 1 a (c. 1670) osv. bleck O. Petri 1 Post. 119 a (1528: ögnableck), Weste (1807), Ekman Norrl. jakt. 238 (1910: själbleck) m. fl. bläck Isogæus Segerskiöld 711 (c. 1700: ögnabläck). Skrifningen -e(e)k- torde beteckna uttal med långt e-ljud. Skrifningen -eck- afser sannol. urspr. uttal med kort, slutet e-ljud, under det att skrifningen -äck- i ä. tid antagl. afser det uppländska mellanljudet mellan e o. ä)
Etymologi
[fsv. blik, blek, n., sken, glans, sv. dial. blekk (Närke), blek (Östergötl., Västergötl. Smål., Blekinge, Bohusl.), bläkk (Uppl., nordöstra delen af Södermanl.), motsv. nor. blik, blekk, bleg, isl. blik, n., glans, af en germ. rot blik, lysa, möjl. en sidoform till den germ. roten blek, motsv. ieur. bhleg, lysa, gr. φλέγειν (se BLACK, adj.); jfr Tamm, Falk o. Torp; jfr BLEK, adj.1, äfvensom BLICK, sbst.1]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., nor. o. isl. samt BLICK, sbst.1 1] (†) plötsligt sken, glimt, blixt; anträffadt endast i ssgrna HALM-, KORN-, SILL-, ÅSKE-BLE(C)K; jfr BLEKA, v.1
2) [bet. torde bero på anslutning till BLICK, sbst.1, kanske förmedlad gm ögnable(c)k] (†) blick (se d. o. 3). Mit Blek förbleknar af min fälte Tår. Lucidor Hel. T t 1 a (c. 1670). jfr: Bleck .. (ögnableck) der Blick, Augen-Blick. Lind (1749). — jfr ögn(a)ble(c)k under ÖGONBLICK.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. nor.] (med anstrykning af bygdemål i vissa kust- o. strandbygder i sht i södra o. mellersta Sv.) hafsstilla, vindstilla med blank vattenyta. Landets (dvs. Blekinges) många vikar och skjär, och det däraf upkommande lugn, som inbyggarne kalla Blek, kan til äfventyrs hafva gifvit anledning til namnet (dvs. Blekinge). Lagerbring 1 Hist. 1: 329 (1769). — särsk. i förb. stilla ble(c)k(et), blickstilla. Hafvets stillhet och glänsande behaglighet .. (kallas) här i orten (dvs. i Blekinge) .. Stilla Blek. Tuneld Geogr. 1: 537 (1746, 1773). Stilla bleck Calme plat, plein calme. Weste (1807). Vindkåren slaknar af — det blir stilla bleket. Carlén Köpm. 2: 416 (1860). Schulthess (1885).
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Östergötl., Smål.)] (†) (väl åtm. urspr. ljusare) afdelning å vägg l. golf l. tak. Till Panelet tre bleek fordras enkla sågbräder. Växiö domk. akt. 1706, nr 328.
5) [jfr sv. dial. blek, fet, köttfri rand i fläsk, blik, någonting fett (södra Gottl.)] någonting fett o. glänsande; anträffadt endast i ssgn SJÄL-BLE(C)K.
Ssgr: (3) BLEK-, äfv. BLECK-LUGN3~2. Bohman Vettern 1: 122 (1834). De tre täflande yachterna i bleklugn. AB 1892, nr 156, s. 3. —
(3) -SKENARE~200, r. l. m. (hvard. o. skämts., föga br.) segelbåt som seglar bra äfv. vid svag bris. Tidn. f. idr. 1897, s. 280. Den skrala vinden kom ju alltid ”blekskenarne” bland sällskapets båtar till pass. SD(L) 1901, nr 429, s. 4. —
(3) -STILL~2 l. 4 4, l. -STILLA~20 l. 4 32. Styrman, det har visst blifvit alldeles lugnt? — Ja, kapten, blekstillt. GHT 1895, nr 261, s. 4. bildl. Nu ligger åter opinionen som ett blekstilla haf. Morgonp. 1898, nr 55, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content