SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1913  
BLEK ble4k, adj.1 -are. adv. -T.
Ordformer
(bleck En saml. öfvers. o. bearb. 125 (c. 1712), Ehrenadler Tel. 148 (1723: bleckt), Rinman 1: 974 (1788: Bleck-slag) m. fl.)
Etymologi
[fsv. bleker, motsv. d. bleg, isl. bleikr, mnt. blek, holl. bleek, t. bleich, (ä.) eng. blake, af samma stam som, i annat afljudsstadium, föreligger i BLEK, sbst.1; se för öfrigt Tamm, Persson Indog. wortf. 880 (1912)]
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl. samt t. o goldflusz, bleich und reich; bleich wie erde, nordeng. blake, gul] (†) hvitaktig; matt ljusgul; gråaktig; black (se BLACK, adj. 1). När then sårnadhen warder bleeck eller rödhlighen. 3 Mos. 13: 49 (Bib. 1541; Luther 1524: bleich, Vulg.: alba, Sept.: χλωρίζουσα); jfr 3. All ansichte äro så bleek som leerpottor. Joel 2: 6 (Bib. 1541; Luther: bleich); jfr 2. Barnen haffua alment bleeckt watn som miölk nästan. B. Olavi 195 a (1578). (Den hvita färgens) slagh äro: Lijffärgat, askefärgat, Bleek (etc.). Schroderus Comenius 339 (1639). Vthan för Porten (till den persiske konungens borg) låge nije Leyon .., aff hwilka ett war snöhwijt, men gohlachtigt framman til; The andre woro bleka. Kiöping Resa 48 (1667). Hufvudet (på pinormen) är blekt, bredt, trubbigt. Linné Mus. reg. 25 (1754). — särsk. [efter Upp. 6: 8, Vulg.: equus pallidus] i uttr. ryttaren på den bleka hästen, döden; jfr BLACK, adj. 1 a. Så kom en hård wåldsammer Gäst, / Then Ryttar på then bleke Häst. / Som gemeent plegar kallas Dödh. N. Jacobi Likpr. ö. Elis. Nilsd:r D 2 a (1623). jfr: Bleka hästens svans, / Den jättehäst, på hvilken Döden rider / I Uppenbarelsen. Thomander 3: 79 (1826; eng. originalet: the pale courser's tail); jfr 2 g o. 3. — jfr SILKES-BLEK.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., t. o. ä. eng.] om hudfärg, i sht ansiktshy: hvitaktig; med svagare, mera hvitaktig (mindre rödlätt) ansiktsfärg än vanligt l. än hvad människor i allm. hafva. Var. rer. 21 (1538). Sorgen fäller snart rosenfärgan .. (dvs.) Hon giör snart röda kinder bleek. Grubb 752 (1665). (Vattnet i Medevi surbrunnar) Gifwer .. ett bleekt och förfallit Ansichte sin naturlige Hyy, och förlorade lijffliga Färga igen. Hiärne Surbr. 23 (1680). Men hur mår Ni, min Far? Ni ser så blek ut. Rutström Röfvarb. 1 (1799). Sednast kom hon hem med bleka kinder; / Ty de bleknat genom älskarns otro. Runeberg 3: 67 (1829, 1852). De bleka se alltid intressanta ut. Blanche Våln. 658 (1847). Då man fryser om någon kroppsdel, blir den blek. Berlin Läseb. 24 (1852, 1866). Mycket blek och innerligt vacker var hon. Rydberg Vigg 19 (1875, 1883). Träda så (när goterna nalkades Aten) på talarstolen stadens råd och fäder opp; / ack, men deras bleka läppar ega ej ett ord af hopp. Dens. Dikt. 1: 26 (1876, 1882). Vaxgult blek och klädd i svart kaftan. Heidenstam Vallf. 109 (1888, 1900; om en jude). Bleka af skräck. PT 1912, nr 25 A, s. 2. — jfr ASK-, BLÅ-, BRUN-, DÖDS-, ELFENBENS-, GUL-, HUNGER-, HVIT-, IS-, JUNGFRU-, KALK-, KALL-, KLAR-, KRIT-, LIK-, MJÖLK-, RÖD-, SMÄRTE-, SNÖ-, SORGE-, SVART-, VREDE-BLEK m. fl. — särsk.
a) [jfr d. bleg om næsen l. næbbet, isl. fǫlr um nasar, t. bleich um die nase] (hvard.) i uttr. blek om nosen l. näsan l. näbben; jfr BLEK-NOSIG, -NÄBBAD, -NÄST. Düben Boileau Sat. 56 (1722). (Doktorn) har i lifstiden hjelpt mången på benen, som redan låg der blek om näsan. O. P. Sturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 131. — i öfverförd anv. (Tulpanerna) stodo .. der, visserligen något tunnare än i fjor och lite blekare om nosen. Strindberg Blomst. 10 (1888).
b) [jfr motsv. uttr. i dan., nt. o. holl.] (†) i uttr. (stå) blek och röd o. d., rädd o. skamsen. Ifrån denne scopum låter inga ambitieuse Menniskiors phantasier Eder movera, så kärt Eder är min högsta onåde at undwika, och der j icke hafwen lust at stå mig derföre blek och röder til swar. Kristina (1647) hos Arckenholtz Mem. 1: 111. Men hwart willia thet älendige Folcket (dvs. katolikerna) taga wägen, när the en gång bleeke och röde skole medh Skammen stå för Gudh och heela Werlden. Rudbeckius Luther Cat. 67 (1667). (Förföraren förespeglade henne, att) ingen tingh (skulle) komma effter, att hon inthet skulle stå hwarken blek eller röö för hans skull. Växiö rådstur. prot. 1695, s. 142.
c) [jfr eng. pale faces, hvilket uttr. lägges i indianernas mun ss. beteckning för de hvita kolonisterna i Norra Amerika] (i sht i ssgn BLEK-ANSIKTE) om den hvita rasens hud-, särsk. ansiktsfärg i motsats till andra rasers; i sht i uttr. blekt ansikte, om (ansikte hos) person som tillhör den hvita rasen, särsk. i motsats till indianer; hvit man, hvit kvinna; blekansikte (se d. o. 2). En Europæer tycker at then hvitröda färgen står et ansichte bäst. En Morian stygges i förstone vid et blekt ansichte. Rydelius Förn. 130 (1720, 1737). ”Ädla Rödskinn, .. det bleka ansigtet från den nedgående solens land helsar er! ..” Nyblom M. Twain 2: 3 (1874).
d) (†) i uttr. ligga blek, om död person. Vi stodo fulla med sorg, såsom hade vi sedt vår Fader ligga blek. Vi skölgde hans Lik med våra tårar. Mörk Ad. 1: 383 (1743). jfr: Ur kula i kula han (dvs. döden) löpte så flat, / Se'n Hjelten låg kaller och bleker. Bellman 6: 146 (c. 1780).
e) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] om aflidna, spöken, gengångare o. d. I Dig, du bleka Hamn, min Glädie slocknad är. Frese Verldsl. dikt. 126 (1726; om en afliden vän). Och ve blir slutet på hån och lek, / Då hämdens vålnad sig reser blek. Wallin Vitt. 1: 49 (1839). Endast som irrande, bleka hamnar / Söka de än dig, Alhambra. Qvanten Dikt. 153 (1880). — i bild. Den nyare vitterheten (äger) en .. förtjenst deruti, .. att man mera än förr undviker abstraktionens bleka vålnader och äfven i dikten vill se lefvande varelser, med kött och blod, med individuel begränsning. Wisén i SAH 54: 71 (1878). — jfr GAST-, SPÖK-BLEK.
f) [jfr motsv. uttr. i andra spr.] i jämförelser. Blek som döden, som ett lik, som ett spöke, som ett lakan, som ett lärft. The .. komo löpande in j stadhen, blotte och bleek, såsom dödh lijk. P. Erici Musæus 2: 6 a (1582); jfr e. Munnen, förr Röder som blod, bleff bleker som hviteste Linne. A. Wollimhaus Vitt. 31 (1670). Hans kona nederslagen, / Blir som ett lakan blek. Düben Boileau Pulp. 11 (1722). Klentrogen vardt hel betagen af förskräckelse, och så blek som et lärfft. Lagerström Bunyan 1: 185 (1727). Han är blek som en gast. Atterbom Bref 93 (1824); jfr e. Pastorskan, blek som döden, .. kom inrusande med vild fart i rummet. Carlén Repr. 1: 68 (1839, 1861). Hon såg .. hemsk ut, blek och mager som ett spöke. Cederschiöld Riehl 1: 79 (1876); jfr e. En ensling, blek som en hamn, / med blick, som syntes befalla. Geijerstam Sat. 57 (1892); jfr e.
g) i öfverförd anv., om död, sjukdom, nöd, sorg, förskräckelse m. m., som gör människor bleka; stundom i personifiering. Then bleke dödhen han stigher så wäl vp i Konunga Palatz .. såsom vthi the fattigas hyddor. N. Jacobi Likpr. ö. N. Bengtsson A 3 b (1623; efter lat. pallida mors æquo pulsat pede pauperum tabernas / regumque turres (Horatius)). Gud allzmechtigh haar behagad nyligast genom dhen bleeka döden hädankalla wår fordom Höghährewyrdige Herr Probst. Växiö domk. akt. 1707, nr 835. Den bleka sorgens svarta dräkt. Nordenflycht QT 1745, s. 46. Der, mot sitt högsta kraf, den bleka hungern strider. Leopold 2: 150 (1796, 1815). Blek förgängelse / Betäcker fälten. Stagnelius 2: 477 (1812). För den bleka nöd / stäng igen min dörr ..! Tegnér 2: 83 (1813). (dvs. vid Marias död) steg från underjordens floder / ej döden, men hans yngre broder, / det bleka vanvett opp. Dens. 1: 178 (1822). Så länge han stod vid .. (fanan), var han henne trogen i bleka döden. Topelius Vint. II. 1: 116 (1881). I den ödsliga rymden skymta skepnader. Det är de hämnande samvetsaggens, de bleka sjukdomarnes, hungerns, bekymrens, dödens skuggor. Rydberg Vap. 194 (1891). I grefvinnans hjärta bodde blek förfäran. Lagerlöf Berl. 2: 74 (1891). Anm. Från språkprofvet från Tegnér 1: 178 utgår uttr. (det är) det bleka vanvettet l. det blekaste vanvett, hvilket användes hvard. i bet.: rena vanvettet l. galenskapen, rent nonsens. Araberna sade Stanley, att en sådan färd var det blekaste vanvett. Hedin Fr. pol t. pol 2: 276 (1911).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] om hvad färg som helst: matt, svag, oklar; färgsvag; urblekt; äfv. om föremål, i sht växter, af matt l. svag l. oklar l. urblekt färg; motsatt BJÄRT, KLAR; jfr BLACK, adj. 2. Bureus Suml. 61 (c. 1600). Plinius .. sägher, at (den nämnda stenen) .. är bleek i färghone någhot fallandes in på hwitt. Forsius Min. 127 (c. 1613). Men är han (dvs. mångården) bleek och blåå tå wil han Bodskap bära / At Regn i wentan är. Spegel Guds verk 74 (1685). Bleek Tulpan. Rudbeck Hort. bot. 114 (1685); jfr 1. En Paulun-Säng, af godt behållit Sarss och blek rosenfärg. Lagerström Den gir. 37 (1731). Det lefverbruna (teglet) nyttjas i eldstäder och skorstenar öfver tak samt alla utmurar. Det röda uti andra sträckmurar, och det bleka under tak der ingen eld, vatn eller frost tilkommer. Winblad Tegelbr. 75 (1761); jfr 1. Blekt bläck. Leopold 6: 208 (c. 1785). Snart faller sommarns bleka prakt / För höstens väder, som den skaka. Stagnelius 1: 71 (1813?). Hvarje färgart kan genom olika intensitet af färgämne hänföras till Dunkel, Hög, Ljus och Blek. G. J. Billberg i VetAH 1813, s. 100. Blek Fjällnarf. Lilja Sk. flora 294 (1870). Eternellernas eftertrupp i svaga försynta, bleka toner som höstsolen. Strindberg Blomst. 13 (1888). Blek i trycket. Wenström o. Lindgren (1889; under friary). Han var en bondpojke. .. Hans hår var blekare än björklöf om hösten. Lagerlöf Länkar 4 (1894). (Taraxacum Ekmani) utmärker sig särskildt genom sin mycket blekt ljusgröna bladfärg. H. Dahlstedt i Arkiv f. bot. X. 6: 20 (1911). — jfr FÄRG-, GRÖN-, LJUS-, MOSSROS-, MÅN-, MÅNSKENS-, RÖD-, SILFVER-, VINTER-BLEK m. fl. — särsk.
a) (föga br.) kok. om stek, steksås o. d.: ljus, ljusbrun. Om man vil hafva honom (dvs. kalkonen) blekt stekter, så fästes han på spettet med smort papper öfver. Warg 180 (1755). Men ingen af dem vet .. / .. Om han (dvs. tjädern) sig skickar bäst till soppa eller stek, / Om saucen gjöres brun, om han skal vara blek. Livin Kyrk. 128 (1781).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] om ljus l. dager l. lysande föremål: svag, matt, hvitaktig. När tu får see Månan på Himmelen, tå märck, är han bleek, tå wil thet regna. Bondepract. E 8 b (1662). En blecker låga knapt de wåta ståckar (till bålet) tände. En saml. öfvers. o. bearb. 125 (c. 1712). Vi åter äro födda under en blekare sol, som icke färgar inbillningskraften så rosenröd. Tegnér 4: 34 (c. 1830). Den bleka månen sken på mon. Runeberg 2: 305 (1832). Den bleka skymningen i de långa hvalfven. J. J. Nervander 1: 135 (1833). En blek, nyss vaknad morgon. Runeberg 5: 235 (1863). Höstsolen lyser blekt öfver talltopparna. Nyblom Österut 114 (1908). I förstone rådde ett djupt mörker, men snart föll sommarnattens bleka dager in i gången. Melin De svarte vik. saga 118 (1910).
c) bildl.: matt, vag, svag, oklar, färglös. Wallin Vitt. 2: 110 (1821). Helst tog han (dvs. Leopold) dock en bild ur menskolifvet, / för mängdens syn betydningslös och blek. / Hur den får färg ..! Tegnér 2: 498 (1829). (Paijkulls öfversättningar) äro .. tämligen bleka kopior af originalen. NF 12: 575 (1888). Ett genomskinligt blekt småleende. Lundegård La Mouche 278 (1891). Inom den lägre engelska medelklassen .. har man ej ens den blekaste aning om en grundlig elementarbildning. SDS 1896, nr 392, s. 1. För logiken betyder det i och för sig ingenting, om något uttryckes .. mer eller mindre åskådligt och lifligt eller blekt. Larsson Poes. log. 33 (1899). Det är liksom de (passionerade italienska melodierna) hörde bättre samman med (det italienska) landskapet än t. ex. våra nordiska folkvisor, som här förefalla märkvärdigt bleka. C. Cavallin i SDS 1902, nr 305, s. 4. Modlösheten hos Jim Cox gaf vika för ett blekt hopp. Janson Costa Negra 1: 209 (1910). Signorans praktfulla, metallklingande stämma, så olik våra bleka, men kanske skönare nordiska röster. PT 1911, nr 111 A, s. 3.
Ssgr (jfr ssgrna under BLEKA, v.3): BLEK-AKTIG3~20.
1) (†) till 1. B. Olavi 195 b (1578). (Det är) orimligt, at Rhone bibehåller sin strida fart och blekaktiga vattn, obemängt med sjövattnet, ända igenom (hela Genèvesjön). Sv. Merc. 1764, s. 757.
2) (numera mindre br.) till 2, om hyn: något blek. Bleekachtigh aff ogunst eller wrede, eller nijt. Lex. Linc. (1640; under lividulus); jfr 1.
3) (numera mindre br.) till 3: något blek. Är ther (dvs. i fårens ögon) månge röda Ådror inne, tå äre the (dvs. fåren) hälsosamme, men äre the samma Ådror bleekachtige och osynlige, tå äro the siuklige. Hildebrand Magia nat. 137 (1654). Heidenstam Birg. 124 (1901).
(2) -ANSIKTE~020, äfv. ~200.
1) (mindre br.) blekt ansikte; person med blekt ansikte. Patienten .. log med sitt käcka blekansigte. Benedictsson Efterskörd 20 (c. 1885). Steffen Britt. ströft. 26 (1895).
2) [efter eng. pale-face] till 2 c: person som tillhör hvita rasen, särsk. i motsats till indianer. ”Blekansigtena göra sig sjelfva till hundar åt sina qvinnor,” mumlade Indianen på sitt eget språk. Westerberg Cooper Moh. 1: 71 (1828). J. Fredbärj i Ped. tidskr. 1902, Bih. s. 6.
(3) -ARF~2. växten Stellaria apetala Urc. Neuman o. Ahlfvengren Flora 534 (1901). Lyttkens Sv. växtn. 1070 (1911).
(3) -BALSAMIN~002. [af A. Lyttkens (se nedan) föreslagen benämning] växten Impatiens parviflora DC. Lyttkens Sv. växtn. 595 (1907).
(3) -BARRIG~20. Af granen finnas i vårt land (dvs. Finl.) åtskilliga varieteter och afvikande former, t. ex... dvärglika och blekbarriga former. E. T. Sallmén i Atlas ö. Finl. 12—13: 4 (1899).
(3) -BIR~2. (förr) ett slags ljust öl; jfr -ÖL. Taxa ö. sjötullen 1739, s. B 1 b, R 2 b. Er .. brauet Weiszbier, han brygger blek-bir. Lind (1749; under brauen).
(3) -BLACK~2. Öronen (på stenmården äro) blekblacka inuti och i kanterna. Nilsson Fauna 1: 168 (1847).
(3) -BLADIG~20. Blekbladig, .. was bleichgelbe, falbe Blätter hat. Möller (1790). Hahnsson (1884).
(3) -BLOMMANDE ~200, p. adj. (i folkvisestil). Drottningen slog Hilla på blekblommand kind. Sv. folkv. 2: 8.
(3) -BLOMMIG~20. Liljeblads Flora 318 (1816). Den så kallade Trifolium Molineri Balb. är endast en hvit- eller blek-blommig .. afart (af blodklöfvern). Wahlberg Foderv. 237 (1835).
(3) -BLOND~2. ljust blond. PT 1904, nr 239, s. 3. (Ett flickhufvud) med .. blekblondt hår. Ullman En flickas ära 15 (1909).
-BLÅ~2.
1) (mindre br.) till 2: blåblek. Den blekblå Hel. Tegnér 1: 135 (1822). De blekblå läpparne skälfde. G. v. Rosen i Litt. album 1880, s. 71. Ni är ju blekblå som ett lik. Om Ni fryser, så skynda Er ner. Adelsköld Nordkap 101 (1890).
2) till 3: matt ljusblå. Holm N. Sv. 185 (1702). Blekblåa bandrosetter. Lönnberg Cas. 6 (1882). Från sin blekblå himmel strålade (solen) så klart öfver haf och land. A. Quennerstedt i Vårboken 1912, s. 32.
-BLÅHET—0~2 l. ~20. (knappast br.) Almqvist (1844). Dalin (1850).
(3) -BLÄDDRA~20. växten Utricularia neglecta Lehm. Neuman o. Ahlfvengren Flora 117 (1901). Lyttkens Sv. växtn. 191 (1905).
(3) -BRUN~2. matt ljusbrun. Forsius Min. 39 (c. 1613). En blekbrun mo, som hölt starkt jern och kallades myrmalm eller myrjord. Linné Ungd. 2: 269 (1734). (Hasselns) Stammar och grenar hafva en slät och blekbrun bark med ljusa, långsträckta tvärfläckar. Läsn. f. sv. folket 1900, s. 232.
(2) -FET~2. [jfr d. blegfed] blek o. (pussigt) fet. Benedictsson Efterskörd 47 (c. 1885). Hallström N. nov. 126 (1912).
(3) -FISK. (†) ljus fisk; karpfisk. Serenius (1741). Schultze Ordb. 1149 (c. 1755).
(3) -FLÄCKIG~20. (föga br.) ljusfläckig. Thorax (hos insektarten Tephritis pupillata är) askgrå, på sidorna blekfläckig. C. F. Fallén i VetAH 1814, s. 171.
-FRUSEN~20.
1) till 2. Heidenstam Karol. 1: 203 (1897). Blekfrusna och förgråtna sutto de på däcket. Dens. Svenskarna 1: 265 (1908).
2) till 3. Blekfrusna vassar. A. T. Gellerstedt i PT 1910, nr 3 A, s. 3.
(3) -FUX~2. (knappast br.) häst af blekröd färg. (Allt) Eftersom färgen är mörkare eller blekare röd (hos rödfuxar) kallar man dem mörk-fuchsar eller blek-fuchsar. Florman Häst. känned. 134 (1794, 1798).
(3) -FÄRGAD~20. af matt l. svag l. hvitaktig färg. När Swlmerne (dvs. svulsterna) icke Vthslå, eller the äro Hwijte, eller Swarte och blekfärgadhe. L. Paulinus Gothus Pest. 90 b (1623); jfr BLEK, adj.1 1. C. F. Fallén i VetAH 1813, s. 249. En kudde (hvitt siden med blekfärgade silkesbroderier i skärt, violett och gult). PT 1904, nr 262, s. 3.
(3) -GREDELIN, äfv. -GRIDELIN~002. matt ljusgredelin. Iduna 1864, s. 55.
(3) -GRÅ~2. matt ljusgrå. Blom Medicam. 11 (1801). Glatt synes väggen, och desslikes vägen, / Med samma blekgrå färg som själfva stenen (i berget). Lidforss Dante I. 2: 54 (1902).
(3) -GRÖN~2. matt ljusgrön. C. M. Blom (1766) hos Linné Bref I. 3: 288. En kall och blekgrön hösthimmel. Berger Ysaïl 3 (1905).
-GRÖNHET—0~2 l. ~20. (knappast br.) Almqvist (1844). Dalin (1850).
-GUL~2.
1) (mindre br.) till 2: gulblek. Menniskior .., som hafwa blekgohlt och puszigt ansichte. Linder Fross. 7 (1717). Hängsjuk du vandrar bland blekgula män. C. F. Dahlgren 1: 215 (1826). särsk. i öfverförd anv., om afund, förbittring m. m., som gör människor gulbleka; jfr BLEK, adj.1 2 g. En blekgul afund målar sig i färgen / Hos nattens drottning (dvs. månen). Böttiger 1: 48 (1856). Hos stadens fäder var en viss blekgul förbittring förherskande öfver detta studentlif utan skrankor. Wallengren Mannen med två hufv. 282 (1895).
2) till 3: matt ljusgul. G. I:s reg. 9: 135 (1534). Riskor kallas en sort af svampar, som äro blek-gula ofvanuppå. Warg 433 (1755). Trägårds Ringelblomman .. med alla förändringar från blekgul til brandgul. Retzius Flora Virg. 25 (1809). Det är en qvalmig höstafton, svagt upplyst af en blekgul halfmåne. Wennerberg 3: 77 (1883). Blekgult rågfält. Risberg Vallmo 5 (1906).
-GULHET—0~2 l. ~20. (knappast br.) Almqvist (1844). Dalin (1850).
(3) -GYLLEN~20. växten Barbarea stricta Andrz. Neuman o. Ahlfvengren Flora 454 (1901). Sv. mossk.-fören. tidskr. 1903, s. 437.
(3) -HETTA. (†) hvithetta. Man har .. vid gas-beredning .. att iakttaga .. Att en jemn temperatur — rödhetta, icke blekhetta — underhålles. Gerelius Gasupplysn. 33 (1825).
(3) -HVIT~2. dämpadt hvit; dimhvit; mjölkhvit. Gråhvit Chalcedon .. Ser blekhvit ut, eller tjockt mjölkfärgad. Wallerius Min. 83 (1747). Egentligen var det ingenting mer igen af den lille Petter Nord än det blekhvita håret och de bruna ögonen. Lagerlöf Länkar 19 (1894). Bergets (dvs. Fujijamas) snötopp svävar blekvit över havet. Hedin Fr. pol t. pol 1: 411 (1911).
(2) -HY. (†) Fernander Theatr. trag. ebrios. 364 (1695).
(2) -HYAD~20. Hildebrand Isl. 131 (1867). En ung, mager karl med rundt, blekhyadt ansigte. Lundin o. Strindberg G. Sthm 569 (1882).
(2 o. 3) -HYLLT~2. blekhyad; bleklagd. Björkman (1889). Blekhyllt måne. Rydberg Dikt. 2: 27 (1891). Stadens .. blekhyllta skönheter. SDS 1896, nr 558, s. 3.
(3) -HÅRAD. (†) = -HÅRIG. Bleekhårade bruder. Verelius Herv. 149 (”148”) (1672).
(3) -HÅRIG~20. (föga br.) ljushårig, försedd med hår af ljus l. svag l. matt färg; jfr -HÅRAD. Thomson Insect. 87 (1862; om insekt).
(3) -KATTOST~02 l. ~20. växten Malva alcea Lin., rosenkattost. Wahlenberg Flora sv. 457 (1826, 1833). Larsen (1884).
(3) -KLÖFVER~20. (föga br.) växten Trifolium hybridum Lin., alsikeklöfver; jfr -VÄPPLING. Retzius Flora oec. 728 (1806). Blek-Klöfver, Alsike-Klöfver, .. träffas ej sällsynt i större delen af våra södra och mellersta Landskap. Wahlberg Foderv. 229 (1835).
(3) -KNÄA~20, äfv. -KNÄFVA~20 l. -KNÄ~2. växten Polygonum Persicaria Lin., åkerknäa; jfr -NÄFVA 2. Nyman Sv. växt. naturh. 2: 197 (1868). P. Bolin i Småskr. i landtbr. 14: 72 (1903).
(3?) -KRITA. [jfr d. dial. blege, kalksten, i märgel förekommande flinta] (†) i märgel förekommande flinta(?) Linné Beskr. ö. stenr. 23 (c. 1747).
-LAGD, se d. o. —
(2 o. 3) -LAGDHET~02 l. ~20. Almqvist (1844). Dalin (1850). Lundell (1893).
(3) -LEFRAD~20. (enst.) bildl.: feg, ömklig. En blek-lefrad kujon, som håller tillgodo med en sitt-opp. Hagberg Shaksp. 11: 50 (1851; eng. lily-liver'd).
-LETT, se -LÄTT.
(3) -LILA~20. matt lila. Blek-lila sidensarsband. Journ. f. dam. 1853, s. 31.
(3 b) -LJUS~2. (enst.) Ofvan står himmelen blekljus med en skiftning af grönt i färgen. Berg S. Clerck 49 (1898).
-LÄTT, äfv. -LETT~2.
1) (†) till 1: black (se d. o. 2 b), musblack, svartaktig. Bleklett häst. Equus pallido & nigro colore variegatus. Schultze Ordb. 2739 (c. 1755).
2) (föga br.) till 2: bleklagd, blek. Schenberg (1739). Bleklett .., etwas bleich von Gesicht. Möller (1790).
(3) -MOSSA~20. (knappast br.) mossarten Leucobryum glaucum; blåmossa. Nyman Bot. 215 (1864).
(3) -NACKEL~20. växten Hieracium cæsium Fries. Nyman Prakt. handb. i bot. 269 (1858).
(2) -NOS~2. (hvard.) person, i sht barn, med blekt ansikte; jfr -NÄBB 1. Hagberg Shaksp. 9: 304 (1850). Alla de små bleknosarna bakom fönsterrutorna komma ut på landet och få röda rosor på sina kinder. Beskow F. sv. barn 102 (1896).
(2) -NOSIG~20. (hvard.) blek; jfr -NÄBBAD, -NÄST. Hagberg Shaksp. 3: 237 (1848). Åh, hvad han hatade denne prest med det ”bleknosiga, fromma ansiktet ..”. Roos Skugg. 252 (1891).
(2) -NÄBB~2.
1) [jfr d. blegnæb] (hvard., föga br.) bleknos.
2) (†) ung oerfaren person, gröngöling. I fall Fienden skjuter et canon-skott i Fästningen, så förtviflar Bleknäbben. Weise 2: 49 (1771; t. geelschnabel).
(2) -NÄBBAD~20. [jfr d. blegnæbbet] (hvard., föga br.) blek; jfr -NOSIG. En liten bleknäbbad sjasker af i ögonen fallande underklasstyp. Cavallin Stevenson Nichols. 50 (1897). Dens. Kipling Emir. 155 (1898).
(3) -NÄFVA~20.
1) växten Polygonum lapathifolium Lin., rödknäa. Liljeblads Flora 231 (1816).
(2) -NÄST ~2. jfr -NOSIG. En bleknäst, snedväxt skrifvare. Levertin Magistr. 24 (1900).
(3) -ORM. (†) Blekormen. Huggorm med 158 magstreck, 98 stjärtfiäll. Linné Mus. reg. 31 (1754).
(2) -PLUSSIG~20. Kaptenens välfödda, ehuru nu något blekplussiga ansigte. Topelius Fält. 1: 179 (1852, 1854).
(2) -PUSSIG~20. Haartman Sjukd. 241 (1765). Öberg Makter 1: 23 (1906).
-PUSSIGHET—00~2 l. ~200. (föga br.) Möller (1790). (Saften af Fumaria) tjenar .. jämväl mot .. blekpussighet. Linderholm Handlex. f. landthush. 2: 96 (1803). Hahnsson (1884).
(3) -RANDIG~20. Thorell Zool. 1: 142 (1860). Juhlin-Dannfelt 449 (1886).
(3) -RÖD~2. matt ljusröd. Bleekröd, som halffbrent Tegel. Lex. Linc. (1640; under helvus). Linné Beskr. ö. stenr. 39 (c. 1747). Öfver hedens snö göt sig (vid solnedgången) ett blekrödt skimmer. Rydberg Vigg 4 (1875, 1883).
-RÖDHET—0~2 l. ~20. (knappast br.) Almqvist (1844). Dalin (1850).
(3) -SELLERI~002, äfv. ~200. [jfr BLEKA, v.3 1 e] växten Apium graveolens dulce, bladselleri. Lindgren Trädg. 2: 89 (1872). Blekselleriet är ännu mycket litet i bruk hos oss (svenskar); det är dock smakligt och uppfriskande. Abelin Villaträdg. 140 (1903). Hallström Skepn. 312 (1910).
-SIKTIG~20. [trol. bildadt till BLEK-SOT efter mönstret af LUNG-SOT: LUNG-SIKTIG; jfr t. bleichsüchtig] motsv. -SOT 1: behäftad med l. lidande af bleksot; jfr -SJUK 1. En bleksigtig, öfveransträngd och blodfattig ungdom. Santesson Nat. 127 (1880). Bleksiktiga barn tröttna fort både till kropp och själ. Arcadius Folkskoleped. 65 (1903). mer l. mindre bildl. Män med kraft och förmåga af ideel indignation äro en sällsynt företeelse hos vårt politiskt bleksiktiga folk. J. Bergman i GHT 1898, nr 215 B, s. 2. Framtvingade, bleksiktiga syrener (i blomsterhandlarens julutställning). Kuylenstierna Beroende 137 (1898); jfr -SOT 3. Fulla af lif och passion måste dessa föreställningar (dvs. gladiatorsspelen på Syrakusas amfiteater) varit, inga bleksiktiga allegorier, men färg- och smärteglödande realiteter. E. Fröberg i SDS 1904, nr 110, s. 2.
-SIKTIGHET~002 l. ~200. Bleksiktighet och nervositet anses vara för den närvarande generationen karakteristiska sjukdomsdrag. Lärov.-kom. bet. 1884—85, 1: 108.
-SJUK~2. (föga br.)
1) = -SIKTIG. Bleksjuka flickor. Schützer Tissot 303 (1768). Blodfattiga, bleksjuka patienter. Santesson Nat. 134 (1880). Quiding Natt 29 (1899).
2) till 3, motsv. -SOT 3. Blommorne förhålla .. sig till bladen, ungefär som bleksjuka blad till friska. Agardh Bot. 2: 278 (1832).
(2) -SJUKA~20. (föga br.) = -SOT 1. Hon har blek-sjukan. Lind (1749; under zips). Schützer Tissot 303 (1768). Dalin (1850).
(3) -SKÅLS-LAF—0~2. (knappast br.) lafarten Lecanora pallescens, örnlaf. Liljeblad Flora 420 (1798).
(3) -SKÄR~2. Landskapen af hans hand framkalla en nästan musikalisk stämning med sin blekskära färgton. Laurin Konsth. 497 (1900, 1905). Redog. f. Nord. mus. 1909, s. 18. mer l. mindre bildl. Så lefde tant .. med .. sina pickande pendyler och sina blekskära minnen. Lindqvist Dagsl. 3: 19 (1904). Kärleken förekommer också i alla möjliga nyanser, från passionens flammande purpur bort till det fjärran ungdomstyckets blekskära förtoning. Dens. Student. 32 (1906).
(3) -SLAG~2. miner. arsenikkis. Rinman 1: 974 (1788). Den svaflade (arsenikalkisen) eller Blekslag är än mörkare, än mera hvitgul. Retzius Min. 338 (1795).
(3) -SLINKA~20. (knappast br.) algarten Ceramium diaphanum, rödtråd. A. Afzelius i VetAH 1788, s. 172.
(3) -SNYLTA~20. (individ af) fiskarten Sciæna pallida Lin. Blek-Snylta. Snylta af blek färg utan fläck. Linné Mus. reg. 65 (1754).
-SOT~2. [jfr d. blegsot, t. bleichsucht]
1) till 2: sjukdom hos människor, särsk. kvinnor, yttrande sig bl. a. gm blek, gulaktig, genomskinlig hy; kloros; jfr -SJUKA. Lind (1749; under bleichsucht). Collin Richter Therapi 3: 336 (1827). Bleksot. Hvitsot. En sjukdom, som i synnerhet hos flickor vid manbarhetstiden, yttrar sig med minskning i blodets rodnad, pussighet och gulgrön färg. Cederschiöld Ordl. (c. 1847). Bleksot består likasom blodbrist i en sjuklig förändring af blodet. Wretlind Läkareb. 6: 48 (1897).
2) veter. till 3: sjukdom hos djur, särsk. får, yttrande sig bl. a. däri att näsans, ögonens o. munnens slemhinnor blifva bleka; igelsjuka, vattsot. Igelsjuka, bleksot, vattsot, sjukdom orsakad af små 5—30 mm. platta maskar i lefvern ..; de förekomma stundom hos hästar, kalfvar m. fl. djur, men angripa isynnerhet får. Juhlin-Dannfelt 173 (1886).
3) (mindre br.) bot. till 3: sjukdom hos växter: kloros, etiolering. Gröna vexter få i mörker bleksot. Agardh Bot. 2: 277 (1832). Gulsot eller Bleksot röjer sig af den mer eller mindre gula färgen på de vanligen gröna delarne af blad och skott. Läsn. f. folket 1851, s. 158. Bleksot hos växter orsakas af bristande tillgång på jern. NF 19: 923 (1896).
-SOTS-DROPPAR—0~20, pl. till -SOT 1, om vissa mot bleksot använda järnlösningar. Lindgren Läkem. (1902).
-SOTS-FLICKA—0~20. till -SOT 1. Den bleka, liksom genomskinliga huden med de genomlysande blå venerna, den lätt uppflammande och försvinnande rodnaden å kinderna, det trötta uttrycket i ansiktet och synnerligen i blicken .. känneteckna .. ”bleksots-flickan”. Wretlind Läkareb. 6: 49 (1897).
-SOTS-PATIENT—0~102. till -SOT 1. Antalet bleksotspatienter (är bland flickorna) .. ungefärligen tre gånger så stort som bland gossarne. Sv:s h. flicksk. 226 (1888).
-SOTS-PILLER—0~20. till -SOT 1. Lindgren Läkem. (1891, 1902).
-SOTS-PULVER —0~20. till -SOT 1. Lindgren Läkem. (1902).
(3) -STARR~2. växten Carex pallescens Lin. Linné Flora nr 852 (1745, 1755). Gadd Landtsk. 2: 225 (1775). Normalfört. ö. sv. växtn. 34 (1894).
(3 a) -STEKT~2, p. adj. (föga br.) Blekstekta höns. Sjöberg Singstock 104 (1832).
(3) -SVART~2. Liuidus .. bleekswart. Var. rer. 20 (1538). Dalin (1850).
-SVARTHET—0~2 l. ~20. (knappast br.) Almqvist (1844). Dalin (1850).
(3) -TANDS-MOSSA—0~20. (knappast br.) mossläktet Leucodon Schwægr. Hartman Flora 340 (1849).
(3) -TUSKA~20. [af A. Lyttkens (se nedan) föreslagen benämning] växten Spergularia canina Leffl. var. media, blek fjällnarf. Lyttkens Sv. växtn. 1091 (1911).
(3) -VIDE~20. växten Salix hastata Lin. Krok o. Almquist Flora 1: 197 (1900, 1910).
(3) -VIOLETT~002. matt ljusviolett. Anholm Gog 214 (1895). Blekvioletta nattvioler. Hamilton Geete I solnedg. 1: 133 (1910).
(3) -VÄPPLING~20. (föga br.) = -KLÖFVER. Wahlenberg Flora sv. 488 (1826, 1833). Fries Ordb. (c. 1870).
(3) -ÅDRIG~20. Vingarne (hos insektarten Tephritis Arnicæ äro) blekådriga. C. F. Fallén i VetAH 1814, s. 167.
(3) -ÖGD~2. Arnell Moore LR 2: 29 (1830). Rödletta och blekögda trampa de lugna sönerna af dimmig nord sumpiga, nötta stigar. Angered-Strandberg N. värld. 80 (1898).
-ÖL~2. (förr) = -BIR.
-ÖLS-BRYGGARE—0~200. (förr) Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 380 (1881).
Spoiler title
Spoiler content