BLINGRA bliŋ3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. blingrä, skimra, skymma (Gottl.), d. blingre, skimra i ögonen, tindra, d. dial. blingre, oafbrutet blinka med ögonen (Feilberg), bildadt med r-suffix till ä. d. blinge, blinka (jfr BLINKA: BLINKRA), sannol. af samma stam som i annat afljudsstadium föreligger i BLÄNGA]
(föga br.) klippa (med ögonen), blinka. Han blingrar med ögonen som svedo de under tobaksmolnen. Lidman Köpm. 218 (1911). Dens. C. Silfverstååhl 220 (1912).
