BLOTTNA, v. -ade; o. BLOTTNAS, v. dep. -ades.
Etymologi
[fsv. blotna, blutna, sv. dial. blottna, motsv. isl. blotna. Ordet är bildadt på svaga rotstadiet af stammen i BLÖT; jfr fsv. fitna (se FETNA): feter (se FET), blikna (se BLEKNA): bleker (se BLEK)]
(†)
I. BLOTTNA. blifva mindre hård l. fast, mjukna. (Lemmarna) wexa vthi hårda knylor .. och settia sigh så, at thz kan icke blotna, eller läta sigh miwka genom läkedomars krafft. B. Olavi 81 b (1578). At Bålden under Hakan kunde blåtna, skal dertil thetta brukas. I. Erici Colerus 2: 239 (c. 1645). Broocman Hush. 3: 29 (1736). — särsk.
a) mjukna i en vätska, upplösas. Lex. Linc. (1640; under maceresco). (Pharao) blotnade i Hafwet. Figrelius Likpr. ö. Kylander B 2 b (1652). Brödet är blotnat vti en krydde Soppa. Salé Kocken 58 (1664).
b) mer l. mindre bildl. Och kan theras steenhårda hierta icke blotna och få kötz art. L. Petri Sir. 17 (1561). Föröka migh i Kärleeken, at iagh må få medh mitt innersta Hierta smaka huru liufligit thet är at älska, och sött vthi Kärleeken blottna och swäfwa. Preutz Kempis 221 (1675; lat. liquefieri et natare).
