(†) som rör sig hit o. dit utan styrsel, sladdrig, lallande; om tungan. Bläddriger tunga af bränvin och vin. Bellman 3: 87(1790). Tungan skall vara bläddrig och flägtande; som ett asplöf. C. F. Dahlgren 3: 151(1820). — Anm. På reminiscens af ofvan anförda ställe hos Bellman torde ordets anv. bero i nedanstående språkprof, i hvilka dock skalden, enl. lämnad upplysning, afsett bet. BLÄDDRIG, adj.1 2. Min röst är försupen / och bläddrig min tunga. Heidenstam Karol. 2: 154(1898). Dens. N. dikt. 71(1915).
