SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1917  
BLÄNKA bläŋ3ka2, v.2 -er, -te, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se BLÄNKARE, sbst.2).
Etymologi
[bildadt till BLÄNKARE, sbst.2; jfr BLÄNKRA]
(numera knappast br.) mil. om mindre afdelningar: oroa fienden för att draga uppmärksamheten från de punkter vid hvilka man ämnar företaga ngt anfall. (Fredrik den store) förbjöd strängeligen rytteriet all eldgifning utom vid blänkningar. Tingsten Rüstow 1: 26 (1882). Tidigt på morgonen den 27 maj hade Togo afsändt några äldre fartyg .. för att blänka på ryssarnas styrbordssida. Vår flotta 1905, s. 127.
Spoiler title
Spoiler content