BLÄNKARE bläŋ3kare2, sbst.2, om person m., om sak r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[liksom d. blenker efter t. blänker, plänker, biform till plänkler, af plänkeln (plänkern, blänkeln, blänkern), mht. blenkeln, iterativ till blenken, föra l. fara hit o. dit, sväfva; jfr BLÄNKA, v.2, o. BLÄNKRA; somliga antaga en påverkan af fr. flanqueur]
1) (numera knappast br.) mil. soldat i en patrull som har till uppgift att oroa fienden o. draga uppmärksamheten bort från viktiga strategiska punkter l. utspeja fiendens ställning; jfr FLANKÖR, TIRALJÖR; äfv. om örlogsfartyg med liknande uppgift. Dict. mil. port. (1816; under tirailleur). Decker Taktik 1: 359 (1830). NF (1877). jfr KAVALLERI-BLÄNKARE. — mer l. mindre bildl. (jfr 2). Samtiden 1871, s. 201. Alt detta (pressens) flygande kavalleri, dessa blänkare och ulaner lyda blindt sin öfverste, den s. k. stadsredaktören, the city Editor. Beckman Amer. stud. 2: 39 (1883). (Kvickroten) tiraljerar under jorden, sticker upp en blänkare här, der man minst väntar den. Strindberg Blomst. 132 (1888).
2) [bildl. anv. af 1; numera i allm. anslutet till BLÄNKA, v.1] meddelande l. publikation o. d. som förebådar ngt kommande; i sht mindre tidnings- l. tidskriftsartikel som afser att förbereda den allmänna opinionen för o. utröna dess ställning till en viss fråga; trefvare. Först sände .. (Atterbom) ut en liten blänkare, förebådande det blifvande anfallet. Ljunggren SVH 4: 354 (1889). ”Le Figaro” innehöll i förra veckan en blänkare om (Victor Napoleon) .. såsom ”den blifvande räddaren”. VL 1892, nr 301, s. 4. Creutz'Herda-Qväde (var) endast en ensam blänkare, som visade hans förstlingsstudier i vitterheten. Hultin Creutz 47 (1913).
-PISTOL. (†) jfr FLANKÖR-PISTOL. 1807 .. stadgades, att vid skeende nyanskaffning hvarje ryttare skulle förses med en refflad och en ny slätborrad eller s. k. blänkare-pistol. Spak Handskjutvap. 37 (1890). Sv:s krig 1808—09 1: 182 (1890).
