SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BOBBA bob3a2, i bet. 1 f. l. r., i bet. 2 r. l. f., i bet. 3 f. l. m.; best. -an; pl. -or;
förr äfv. BOBBE, m. l. r.; pl. -ar.
Ordformer
(bobba Linné Mus. reg. XV o. 82 (1754) osv. bobbe (Fischerström Mälaren 208 (1785; i bet. 1 b)). bubba Tuneld (se under 1 d). babba Schroderus (se under 1 a))
Etymologi
[jfr sv. dial. bobba, bobbe, bobb, babbe, bubba, d. bobbe, d. dial. bobba, nor. dial. bobbe, isl. bobbi, holl. babbe, eng. bob, bub, bubby. Bobba, bobbe torde vara ljudmålande bildningar l. ock gm geminering af slutkonsonanten i en ursprungligare stam uppkomna hypokoristiska former; jfr E. Hellquist i Nord. tidsskr. f. filol. III. 12: 54 (1903). Babba o. bubba torde vara på likartadt sätt som bobba uppkomma växelformer till detsamma]
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial. samt t. dial. bobe, skalbagge, ä. eng. bob, skalbagge] om klumpiga l. otympliga l. obehagliga smådjur, i sht insekter. På Svenska kallas slägtet (Buprestis) Bobba och märkvärdigt är, att fruntimren, som i allmänhet anse alla insecter farliga, kalla äfven nästan alla skalinsecter för Bobba. Ekström Mörkö 48 (1828); jfr b. Några droppar .. (bensin) äro tillräckliga att qväfva .. bobbor, kackerlackor, tvestjertar. Hagdahl Det bästa 12 (1885). — särsk.
a) (†) krustacé af släktet Oniscus Cuv., gråsugga. Babba .. Oniscus .. Wandfischlein. Schroderus Comenius 223 (1639).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (†) skalbagge af släktet Buprestis Lin., praktbagge. Linné Mus. reg. 82 (1754). Fischerström 2: 252 (1780). Ekström Mörkö 48 (1828; se ofvan).
c) [jfr sv. dial. bobba (Västmanl.), bobb (Östergötl.)] (föga br.) skalbagge af släktet Blaps Fab.; särsk. Blaps mortisaga, dödsbud. Dalin (1850). Thomson Insect. 59 (1862). Klint (1906).
d) (mindre br.) kackerlacka. Tuneld Geogr. 488 (1762). ”De' ä' bara russin” — sa bagarn om bobborna. Holmström Sa' han 11 (1876). NF 7: 1567 (1884). Östergren (1917).
e) (föga br.) vägglus. Klint (1906).
f) (i Finl., starkt hvard.) lus; äfv.: loppa. Ha bobbor i håret.
2) [jfr motsv. anv. af sv. dial. bobb (Östergötl.), ä. eng. bub] (i vissa trakter af Sv., hvard.) (vanl. stor) finne l. blemma i huden. Han har stora bobbor i ansiktet. Klint (1906). Östergren (1917). — jfr SKROFEL-, SPRIT-BOBBA.
3) [jfr sv. dial. bobbe, bobba i samma anv.] (i lägre spr., föga br.) klumpig, tölpig människa. Rycks intet, bobba. C. F. Dahlgren 3: 158 (1820). — särsk.
a) som smeknamn. (Manuel) kallade hänne sin lilla bobba. Bondeson Allmogeber. 2: 43 (1884).
b) i sg. best. närmande sig anv. som egennamn. Strix 1897, nr 31, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content