publicerad: 1918
BOKBINDARE bω3k~bin2dare, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =. Anm. Som titel omedelbart före personnamn användes i talspr. vanl. den förkortade formen bokbindar.
Ordformer
(boka- Ärkeb. Abrahams räfst 140 (1596), Lex. Linc. (1640; under bibliopegus). boke- G. I:s reg. 24: 524 (1553), Consist. eccl. Abo. prot. 520 (1661), Schück Bibliogr. ant. 57 (i handl. fr. 1689: bokebindaregesällen). — -binder G. I:s reg. 25: 13 (1555))
Etymologi
[fsv. bochabinder (Sthms stadsb. III. 2: 242 (1507)), motsv. d. bogbinder, holl. boekbinder, t. buchbinder, eng. bookbinder]
person som binder l., vanl., som har till yrke att binda (se BINDA, v. 6) böcker; i ä. tid idkade bokbindarna äfv. bokhandel. Bokbindar(e), i skriftspr. äfv. bokbindaren A. Booktryckiaren .. Trycker .. Böcker, och fåår (dvs. lämnar) .. them åth bookbindaren, at inbindas. Schroderus Comenius 748 (1639). Bookförare och Bookbindare som bookhandel drijfwa, medh in och utrijkes böcker. O. Laurelius (1659) i KOF II. 1: 472. (År 1630) fingo bokbindare uteslutande rätt att försälja inbundna Svenska böcker. Rydin Yttr.-frihet 126 (1859).
Ssgr: BOKBINDAR- l. (förr vanl.) BOKBINDARE-ARBETE~020, äfv. ~200. särsk. konkret. K. bref 17 dec. 1720, s. A 1 b. —
-LÄRLING. —
-MÄRKE. på bokpärm(s innersida) o. d. fäst märke som angifver hvem som bundit boken m. m. J. Rudbeck i Fataburen 1911, s. 143. —
-MÄSTARE. —
-PRESS. press hvarmed de falsade o. på hvarandra lagda arken hopklämmas. Flintberg Borg. förm. 181 (1786). —
-SKYLT. —
-VERKSTAD~20, äfv. ~02. —
-YRKE(T). —
-ÅLDERMAN~200 l. ~002. (förr). —
-ÄMBETE~020, äfv. ~200.
1) (†) bokbindaryrke. Denne .. Petrus .. haffwer .. lärt sigh bookbindare embetet. Växiö domk. akt. 1650, nr 8.
2) (förr) bokbindarskrå. Wåre trogne undersåtare af Bokbindare Ämbetet. K. bref 17 dec. 1720, s. A 2 a.
Spoiler title
Spoiler content