publicerad: 1920
BORGERLIG bor3jerlig2, adj. -are (gradf. bl. i bet. 1 b). adv. -A (†, Lex. Linc. (1640; under civiliter)), -EN (numera bl. i uttr. borgerligen död, se 2 c), -T.
Ordformer
(borglig RA 1: 266 (1540), Nilsson Ur. 2: 147 (1865). borgelig A. Oxenstierna 1: 294 (1619), Törneros Bref 2: 195, 234 (c. 1830; Schröders uppl.). borgerlig Voc. lib. (c. 1580; under ciuilis) osv. — Anm. Formerna borglig o. borgelig klandras i Journ. f. sv. litt. 1799, s. 553)
Etymologi
[liksom d. borgerlig efter mnt. borchlik, borgelik med bet. 4, senare påverkadt till form o. bet. af t. bürgerlich (mht. burgerlich, motsv. holl. burgerlijk), hvars bet.-utveckling starkt påverkats af fr. civil, lat. civilis (se CIVIL, adj.). Med afs. på formen o. dess förh. till BORGARE jfr MÄSTARE : MÄSTERLIG, RIDDARE : RIDDERLIG]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] motsv. BORGARE, sbst.1 2: som är utmärkande för l. tillhör l. utgår från l. åligger borgare l. borgerskap; borgar-, bland l. hos borgarfolk.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] om borgare ss. idkare af vissa slag af verksamhet, särsk. handel o. industri. Handel och Wandel, och hwad mehra aff Bårgerligit wäsende dependerar. Privil. ang. bergsbr. 1649, 3: B 1 a. Den borgerliga rörelsens vidgande. Rydqvist Resa 150 (1838). — särsk. i vissa uttr. borgerlig näring o. d. På ded våre Städer ordenteligen regerade .. och borgelig, redelig nähring tilöktt varda .. motte. A. Oxenstierna 1: 294 (1619). (De) som .. (i staden) hus eller grund äga, eller ther borgerlig näring idka. BB 26: 3 (Lag 1734). Borgliga handteringar. Strinnholm Hist. 3: 784 (1848). — (ngt ålderdoml.) borgerlig tunga o. d., om de onera som hvila på (idkare af) handel o. industri. The (präst-)enckior, som boo i Staden uti sina egna gårdar, skola .. ther wara befriade ifrån all borgerligh beswähr och tunga. O. Laurelius (1659) i KOF II. 1: 419. Jnqvartering och annan Extraordinarie borgelig tunga. Amir.-coll. circul. 8 nov. 1753, s. A 2 b. Hallenberg Hist. 1: 201 (1790). — (mindre br.) i uttr. borgerlig rådman, väl eg.: rådman vald bland stadens borgare; illitterat rådman. Magistraten (i Gbg) .. består af en justitieborgmästare, en handels- och politieborgmästare, fem justitierådmän och två borgerliga rådmän. Höjer Sv. 2: 992 (1879). jfr: En borgerlig rådmanstjänst vid Rådstufvurätten och Magistraten i Växjö (är) ledig. PT 1913, nr 279 B, s. 2. — (†) borgerlig ed, borgared. A. Oxenstierna 1: 306 (1619). Köpmän som hafwa giort sin Borgerlige Eed. HSH 31: 27 (1663).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] om borgare ss. bildande en viss social klass, en ”medelklass” mellan de högre stånden (ss. adel, officerare, högre ämbetsmän) o. de lägre (bondfolk o. kroppsarbetare). Han ähr aff ehrlige (dvs. hedervärda) och borgerlige föräldrar födt, här i stadhen. Växiö rådstur. prot. 1653, s. 824. (Henrik I af England) skal .. först hafwa kallat til Rijkzens Rådhslagh Borgerlige Personer, hwar til allenast Adelen och Biskoparna tilförende woro nämbde. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 116 (1680). Ett borgerligt patricierhus. Hahr Arkitekt. hist. 332 (1902); jfr a. jfr: Hans hela väsende, tanke- och handlingssätt är borgerligt, det är, i ordets gamla ädla betydelse, tarfligt, okonstladt, hedersamt, trefligt utan yppighet, sjelfständigt utan anspråk, välvilligt utan smicker. Wallin Rel. 2: 129 (1820, 1827). — särsk.
α) i uttr. borgerligt stånd, borgarstånd, borgarklass. Et visst Fruntimmer af Borgeligt Stånd. Ågren Gellert 17 (1757). Svedelius i SAH 49: 26 (1873).
β) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] ringaktande om ngt som är utmärkande för borgare l. borgarklassen i motsats till den finare världen l. den högre intelligensen o. d.; kälkborgerlig, småborgerlig, banal, trivial. Det anses ganska borgerligt när man äter före kl. 4. Stenhammar Riksd. 1: 17 (1834). Borgerlig trivialitet. Frey 1850, s. 369. ”Det urbana” (hos de juliska kejsarna) viker (hos Flavierna) för någonting af landsort, det estetiska för något borgerligt. Rydberg Rom. d. 22 (1875, 1877). Borgerligt förnumstig smak. Heidenstam Dagar 170 (1907, 1909). Stella. Du är — borgerlig! Bardolf. Icke så förfärliga ord, Stella! Hallström Erot. 110 (1908; parodierande).
γ) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] estet. om diktart som behandlar till borgarklassen hörande personer o. förhållanden. Borgerligt lustspel. Bankerotten, Et Borgerliget Sorgespel. Kronstrand Dusch (1763; boktitel). Den .. borgerliga romanen. Ljunggren Estet. 2: 380 (1860). Det s. k. borgerliga dramat. Wrangel Dikten 248 (1912).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., fr. o. lat.] (numera mindre br.) motsv. BORGARE, sbst.1 3: medborgerlig; samhällelig, samhälls-, statlig, stats-. Borgelige plikter äro ej så vidsträkte, som Konungsliga .. skyldigheter. Tessin Bref 1: 235 (1753). Borgerliga dygder. Därs. 278. (Birger Jarls) åhoga för den borgerliga säkerheten. Schönberg Bref 1: 115 (1772). Borgerligt anseende. Rosenstein 1: 193 (1790). Religion bereder .. det Borgeliga Samhällets .. välgång. Placat om böned. 17 dec. 1793, s. 2. Inga borgerliga lagar hafva varit tillräckliga att tämja de vilda lustarna. Hagberg Pred. 2: 454 (1817, 1822). Borgerlig ordning. Geijer II. 1: 38 (1825). Borgerliga institutioner, sammanfattningen af lagar, påbud och plägseder, som bestämma medborgarnes administrativa och judiciella förhållanden. Sylvan Vial Krigsk. 1: 23 (1863). Den borgerliga friheten är i Sverige större än i något annat europeiskt land. P. Waldenström i SDS 1906, nr 252 A, s. 3. (Leopolds) borgerliga förhållanden motsvarade .. icke hans vittra anseende. (Schück o.) Warburg 2 Litt.-h. 2: 516 (1912). — särsk.
a) [jfr motsv. uttr. i d., ä. holl., t., fr. o. lat.] (numera mindre br.) i uttr. borgerligt krig o. d., krig mellan medborgare i samma stat, inbördeskrig. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620). Den borgerlige feijde, som den tijdh sig .. tilldrog. A. Oxenstierna 1: 247 (c. 1650). Höjer Sv. 2: 997 (1879).
b) i numera obr. förb. Hwadh till regementett eller ett borgerligitt lefwerne hörer. Annerstedt UUHist. Bih. 1: 147 (i handl. fr. 1620). Wår borgelige rätt (dvs. medborgarrätt) och umgengelse skall wara i Himmelen. Emporagrius Cat. T 2 a (1669). Menniskiornas vtvärtes lefverne och borgeliga vmgänge. Rydelius Förn. 91 (1721, 1737). Borgerlig Sällhet (dvs. medborgerlig lycka). Brunkman Sv. gram. 6 (1767). Mina medbröder af det borgerliga Samfundet. Lehnberg Pred. 1: 306 (”305”) (c. 1800).
c) [jfr motsv. uttr. i d., holl. o. fr.] jur. i uttr. borgerligen död, död ss. medborgare, borgerlig död, förhållandet l. tillståndet att vara borgerligen död.
α) (i fråga om ä. förh.) om förhållandet att vara (dömd) förlustig medborgerliga rättigheter. Dalin Vitt. II. 6: 26 (1736). (Den af kyrkan bannlyste) var borgerligen död, förlustig all borgerlig ära. Strinnholm Hist. 3: 596 (1848). Den biltoge var ställd utom samhällets skydd och kunde således sägas vara borgerligen död. NF 2: 906 (1877).
β) om förhållandet att vara af domstol förklarad död på grund af att man under viss tid, olika för olika förh., icke låtit höra af sig. NF (1877).
3) som afser l. gäller i den allmänna sammanlefnaden; som hänför sig till l. gäller för l. är utmärkande för den stora massan af medborgare i ett samhälle i motsats till vissa särskilda grupper inom detsamma.
a) i uttr. borgerligt namn o. d. i motsats till antaget konstnärsnamn, författarpseudonym o. d. Euphrosyne, (mera borgerligt, fru Kerstin Nyberg, född Svärdström). Sturzen-Becker 1: 24 (1845, 1861). Nicolovius eller, som hans borgerliga namn lydde, Nils Lovén. S. Berg hos Lovén Folkl. 210 (1908).
b) i numera obr. uttr. Genväg Til Borgeliga Räkne-Konsten. Schrevelius (1777; boktitel).
c) [jfr motsv. anv. i holl., t., fr. o. lat.] (i sht i fackspr.) om tidräkning o. tidsenheter; motsatt: astronomisk (jfr e); jfr CIVIL, adj. 2. Månader äro antingen astronomiska eller borgeliga. Melanderhjelm Astr. 2: 246 (1795). Ett dygn, som .. begynner vid midnatten, och som sönderfaller i två afdelningar, .. kallas ett borgerligt dygn. Lindhagen Astr. 349 (1860). En s. k. borgerlig tid, gemensam för hela landet, infördes hos oss redan 1879. 2 Uppf. b. 6: 491 (1904). Den ljusare, s. k. borgerliga skymningen, brukar räknas, tills solens djup nått 6°; då kan man ännu under bar himmel läsa större skrift. 2 NF 25: 1266 (1917).
d) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. fr.] motsatt: kyrklig, andlig, religiös o. d. (jfr e, f); jfr CIVIL, adj. 7. Schroderus Osiander 2: 369 (1635). Borgerliga .. förbrytelser, till hvilka de Andelige kunde göra sig skyldige. Nordström Samh. 1: 217 (1839). (Egyptierna hade) tvänne slag af bokstäfver: det ena för borgerlig och allmän skrift, det andra för den heliga och literära. Agardh Theol. skr. 1: 114 (1843, 1855). Borgerligt äktenskap .., ett sådant äktenskap, som afslutas inför verldslig myndighet utan att någon kyrklig handling är af nöden för äktenskapets rättsliga giltighet. NF 2: 907 (1877). Borgerlig vigsel. GHT 1881, nr 40, s. 2.
e) i uttr. borgerligt år i motsats till dels astronomiskt år o. d. (jfr c), dels kyrkligt år (jfr d). När Borgeliga år mycket skiljas ifrån Sol- eller rättare, jord-år. Palmqvist Præs. i VetA 1754, s. 20. Borgerligt år. Ödmann Str. förs. 4: 338 (1822; motsatt: kyrkoår).
f) (numera föga br.) om byggnadskonst o. d. i motsats till dels kyrklig (jfr d), dels militär byggnadskonst. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 37 (1775). I gemen är .. (byggnadskonsten) tväggehanda, neml. Borgerlig och til Krigsbehof. Bergklint M. sam. 1: 194 (1781).
4) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl., mht., t., fr. o. lat.] (mindre br.) jur. som gäller förhållanden (särsk. tvistemål) mellan enskilda medborgare, civil (se CIVIL, adj. 1). Både medt the ringe saker, them man borglige kaller, så och uti the vichtige hals saker eller edzöris bruth. RA 1: 266 (1540). The Påweske stå ther fast vppå, at Clerckerijd .. skal .. wara frijt .. ifrån all Politische Monarchers macht och myndighet, så wäl vthi .. Brotzlige som Borgerlighe saker och ärender. L. Paulinus Gothus Archom. 180 (1630). Nyblæus Straffr. 47 (1852). De borgerliga rättsförhållandena. Reuterskiöld Jur. encykl. 1: 311 (1912).
5) [utvidgad anv. af 1] (ny anv.) som har politisk högeråskådning l. tillhör politiskt högerparti l. (stundom) annat ickesocialistiskt parti; antisocialistisk; särsk. i uttr. de borgerliga o. d., om högerpartierna i motsats till vänsterpartierna; äfv. sammanfattande benämning för de politiska partier som stå till höger om det socialdemokratiska. Socialdemokraterna kunna nu i Tyskland omöjligen vare sig tålas bland eller tåla de borgerliga. Sylwan Mod. press. 144 (1906). Ett nytt borgerligt parti, bestående av högermän och liberaler. AB(N) 1919, nr 46, s. 1. Den borgerliga samlingen .. innebär en direkt sammanslutning mot arbetareklassen. AT(N) 1919, nr 47, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content