SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1920  
BORRARE bor3are2, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[fsv. borrer (Sthms skotteb. 91 (1503)); afl. af BORRA, v.]
1) person som har till yrke att borra; i sht om bergsprängare l. gruf- l. verkstadsarbetare med (hufvudsaklig) sysselsättning af dylik art. Rinman (1788). H. Elmquist i Arbetsstatistik A 3: 72 (1901). — jfr GRUF-, JORD-, PUMP-, PÄRL-, STEN-, TAK-BORRARE m. fl.
2) om vissa slags lägre djur som utmärka sig för sin egenskap att borra; i sht som senare ssgsled. Nilsson Årsber. t. VetA 1829, s. 103 (om arter af blåmusslesläktet). — jfr FIKON-, HUS-, KORN-, NÖT-, STEN-, TRÄD-BORRARE.
Anm. Ehrencrona (c. 1730) o. Schenberg (1739) upptaga borrare i bet.: borr [jfr motsv. anv. af t. bohrer]. Tillfälligtvis kan ordet användas om borrapparat. Berzelius Årsber. t. VetA 1837, s. 185.
Ssgr: (1) BORRAR- l. (förr vanl.) BORRARE-LAG, n. jfr BORR-LAG. —
(2) -MUSSLA. (†) (mussla af) släktet Pholas Lin., borrmussla. A. Modeer i VetAH 1793, s. 164. —
(1) -YRKE.
Spoiler title
Spoiler content