SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
BORTDRIFVA bor3t~dri2va, v. -er, -dref, -drefvo, -drifvit, -drifven; se för öfr. DRIFVA, v.1 vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749; under hinwegtreibung)), -DRIFNING; -ARE, -ERSKA; jfr BORT-DRIFT.
Etymologi
[fsv. bort driva; till BORT 1]
— jfr DRIFVA BORT samt anm. sp. 3992.
I. tr.: drifva (ngn l. ngt) från det ställe där (han l. det) befinner sig, drifva l. jaga l. köra bort, fördrifva. Gvdh tu som oss bortdriffuit och förströödt haffuer. Psalt. 60: 3 (Bib. 1541). (Han hade) fått sin gård afbränd, .. sina hjordar bortdrifna. Kolmodin Liv. 1: 197 (1831). Blåsten bortdrifver röken. Dalin (1850). — särsk.
a) (†) med afs. på hustru: förskjuta. Han skal icke tagha (till hustru) .. then som aff sin man bortdriffuin är. 3 Mos. 21: 7 (Bib. 1541). Därs. 14.
b) (knappast br.) om magnet: stöta bort, repellera; motsatt: attrahera. (Somliga ha trott att man i forntiden) kändt tvänne slags Magneter, det ena som droge och det andra som bortdrefve Järnet. Wilcke PVetA 1764, s. 6.
c) frånskilja o. aflägsna (ur en kropp ngt som utgör en beståndsdel af den l. befinner sig i den), utdrifva. Thenna läkedom bortdriffuer .. then heta wedskona. B. Olavi 84 a (1578). Godset .. uppvärmes, så att all fuktighet bortdrifves. Almroth Karmarsch 514 (1839). Bortdrifva .. eventuellt kvarvarande selen. Arkiv f. kemi IV. 18: 10 (1911).
d) i öfverförd anv., med afs. på ngt okroppsligt: fördrifva, skingra, göra slut på. Man .. skulle .. bortdriffua the onda begärelsen. L. Petri 1 Post. R 7 b (1555). Bortdrifwa Sömnen. Verelius 43 (1681). Sorgen bortdrifves / Uti ett muntert lag. Bellman 6: 313 (1782). Hagberg Shaksp. 2: 103 (1847). (†) Blindheten är, jfrå tigh borttdriffuin. Tob. com. F 3 a (1550).
II. intr.: föras bort (af våg l. vind l. dyl.), drifva bort. Lotsarne .. blifva .. hotade, at .. deras Lotsbåt lemnas at bortdrifva. Amir.-coll. circul. 8 nov. 1753, § 12.
Spoiler title
Spoiler content