BORTDOFTA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
I. om dammliknande ämnen.
1) komma (ngt) att ryka bort i form af l. liksom damm; jfr BORT-DAMMA 2. Man må ej kasta eller syfta (dvs. sikta) de frånskiljda fröen (af Agrostis mexicana), ty i anseende till deras ringa tyngd bortdoftas de lätt. EconA 1807, nov. s. 79.
II. om vätska, flyktiga ämnen l. dyl.
1) bortdunsta, fördunsta. Det vatnet, som är vid Jorden, skulle .. (på Merkurius) häftigt koka, till dess det snart bortdåftade. Duræus Naturk. 147 (1759). — i öfverförd o. bildl. anv.: försvinna ss. dunst, ss. ngt lätt o. eteriskt; förflyktigas. Vid ljudet af .. (Bellmans) dithyramber .. vidgar sig hjertat och bortdoftar sorgen. Livijn 2: 310 (1838). Gif mig, att få sitta i en liten kammare hos dig — få förgås — få osedd bortdofta. Almqvist GMim. 3: 9 (1842). En knappt märkbar suck bortdoftade i luften mot hörnet af kammaren. Dens. Ekols. 1: 26 (1847).
2) om vällukt: förflyktigas. Dalin (1850).
