publicerad: 1921
BORTKASTA bor3t~kas2ta, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera bl. i religiös stil, Rom. 11: 15 (NT 1526), Wikner Pred. 364 (1879)), -NING.
Etymologi
1) kasta (ngt) ifrån sig l. från den plats där (det) förut varit, kasta bort. The bortkastade theras penningar j siöön. L. Petri 2 Post. 138 a (1555). Bortkastar någor .. rör och råstenar. JB 13: 2 (Lag 1734). Nilsson Ur. 1: 210 (1866). — särsk.
a) (†) lägga l. kasta af (dräkt, beklädnadspersedel o. d.). Tagandes på sig sine sorgekläder, och bortkastandes hedersskruderne. Peringskiöld Vilk. 105 (1715). Nordenflycht QT 1748—50, s. 20. — i bild. Jag (vill) litet bortkasta min sidenfodrade kappa och blotta mig för mina Läsare. Dalin Arg. 2: 58 (1734, 1754).
c) bildl., med afs. på språkljud, ändelser m. m.: utelämna; göra sig af med; förlora. Bortkasta .. (nämnarna), och behalt Tälliarena. Hortulanus Räckneb. E 1 a (1674). Efter Si, Nisi .. (m. fl.) blifwa stafwelserne Ali ifrån Aliquis .. (m. fl.) som oftast bortkastade. Cellarius Lat. gram. 98 (1703). Best. sing. (neutrum) bortkastar i allmänhet -t. Uppland 2: 548 (1908).
2) kasta bort l. undan ss. odugligt; kassera. Behålla .. skalet, och bortkasta kernan. P. Erici Musæus 1: 94 b (1582). 15 proc. (af destillatet kan) anses såsom vatten och bortkastas. TTidn. 1871, s. 111. — i bild. Then steenen som bygninges mennena hadhe bortkastat, han är wordhen en huffwudh steen j hörnet. Luk. 20: 17 (NT 1526). Man bortkastade barnet .. med badvattnet. Stiernstolpe Arndt 1: 134 (1807); jfr BAD-VATTEN slutet.
3) i öfverförd o. bildl. anv. i sht af 2 (jfr 1 c, 2 slutet): göra sig af med, kasta bort. Jag .. skulle alt bekymmer .. bortkasta. Humbla Landcr. 153 (1740). Sedan sista kungörelsen blifvit undertecknad, bortkastades all förställning. Fryxell Ber. 7: 72 (1838). Endast de, som bortkasta all egen klokhet, blifva delaktiga af Guds vishet. Topelius Tänkeb. 22 (1895). — särsk.
a) (numera föga br.) förkasta. J bortkasten gudz bodh, och hollen menniskers stadga. Mark. 7: 8 (NT 1526). Isop Watn är ey heller bortkastandes i stellet för Brenwijn. Kempe Graanen 44 (1675). Hur förskjuten och bortkastad man än var af menniskor. Roos Strejken 87 (1892). — särsk. relig. om syndares förkastelse: förskjuta, fördöma. Gudh haffuer icke bortcastat sitt folk. Rom. 11: 2 (NT 1526). Ewigh bortkastelse och förderff. Balck Musæus C 5 b (1596). Christus .. vil ingen bortkasta. Borg Luther 2: 619 (1753). Rosenius Tio Guds bud 166 (1858).
b) förspilla, gifva till spillo l. till pris; utan gagn utgifva, förslösa. GR 5: 136 (1528). Därs. 17: 12 (1545). Bortkasta .. Penningar uppå Gullmakerj. Block Progn. 110 (1708). Naturligtvis voro alla välmenta förmaningar bortkastade. Lundgren Mål. ant. 1: 282 (1850, 1870). Det är icke bortkastadt, som man ger en gris. Granlund Ordspr. (c. 1880). De år, med hvilka studiekursen förlängts, (hade) icke varit bortkastade. Söderwall i 3 SAH 7: 19 (1892). Bortkastad möda. PT 1903, nr 93 A, s. 2.
c) (föga br.) afvisa, visa från sig. (Du) skalt borttkasta thet onda jfrå tigh. 5 Mos. 22: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: skaffa bort ifrån dig). (Den otrogna människan har) bortkastat alla .. (Kristi) gudomeliga welgerningar ifrån sigh. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. E 3 a (1593). Hjelp, att jag ej bortkastar .. / Ditt ord. Ps. 1819, 180: 4.
Afl.: BORTKASTLIG, adj. (bortkastelig(h)) (†) motsv. BORTKASTA 3 a: förkastlig. Alt thet gudh scapat haffuer thet är gott, och icke bortcastelighit. 1 Tim. 4: 4 (NT 1526). Lind (1749; under hinwürffig).
Spoiler title
Spoiler content