SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
BORTKOMMEN bor3t~kom2en, p. adj. -kommet; -komne, -komna. adv. -KOMMET.
Etymologi
[eg. p. pf. till KOMMA BORT l. BORTKOMMA]
1) (†) aflägsen. I den mest bortkomna vrå af riket. Carlén Skuggsp. 1: 378 (1861, 1865).
2) [jfr Ef. 4: 18] (i sht i religiöst spr.) som aflägsnat sig från Gud; (moraliskt) vilsekommen. Den icke alldeles bortkomna hedendomen. Thomander Pred. 1: 23 (1849). Ju sämre, ju mera bortkommen menniskan är, desto mera orena .. äro äfven hennes föreställningar om ett tillkommande Guds rike. Genberg V. skr. 2: 88 (1862). — i utvidgad anv. Romeo och Juliet voro äkta barn af sin tids sedligt bortkomna .. italienska aristokrati. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 240 (1875).
3) tafatt, förvirrad, hjälplös. Din hustru ser alls icke bortkommen ut, och har ett par ögon att köpa fisk med. Bremer Grann. 1: 6 (1837). Ytterst förlägen och bortkommen i sitt sätt att vara. Hedin Rev. qv. 6 (1879). Hur ofta händer det ej, att en eljes skicklig lärjunge i examen blir konsternerad och bortkommen? PedT 1895, s. 263. — särsk. öfvergående i bet.: virrig, vettvillig. En sjuk och bortkommen dotter. Boström 3: 280 (1864).
4) icke hemmastadd, vilse(n), främmande. Frey 1849, s. 561. Den i krigets konst lika bortkomne som i de politiska ränkerna förfarne Patkul. M. Höjer i IllSvH 4: 558 (1881). Själfve Linné skulle känna sig alldeles bortkommen i en nutida trädgård. Fries Män. infl. 11 (1895).
Spoiler title
Spoiler content