BORTTAGEN bor3t~ta2gen, p. adj.
(numera bl. i anslutning till äldre bibelspr. l. i bygdemålsfärgad framställning) om person l. kroppsdel: beröfvad rörelseförmågan, förlamad (i följd af slaganfall l. dyl.), lam. Monga borttaghne och offerdughe wordho helbröghda. Apg. 8: 7 (NT 1526). Borttagen på wänstra Sijdan. Hiärne Surbr. 187 (1680). Hela nedre delen af kroppen var aldeles bårttagen, så at han måste lyftas och vändas af andra. Porthan Bref t. Calonius 83 (1794). Den borttagne, till alla sina lemmar förlamade mannen. Bring Högmessopr. 373 (1862; i anknytning till Mat. 9: 1-8). Auerbach (1907).
