BOSSA bos3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(båsa (i bet. 1) Rondeletius, Dalin (1850; med hänv. till bossa), Strindberg)
Etymologi
[jfr sv. dial. bossa, båsa, strö boss (under kreaturen), skräpa ner (med boss l. dyl.), nor. dial. bosa, beströ med boss; afledn. af BOSS, sbst.1]
1) (numera föga br.) lägga underlag af strö l. boss (under kreatur). Then bittida båsar / Får offta seent koo in om låsar. Rondeletius 10 (1614). Båsa förr än Kalfwen är buhren. Grubb 61 (1665); jfr: Jag vill inte båsa för oburet fä. Strindberg Bjälb. 32 (1909; möjl. af förf. fattadt ss. en afledn. af BÅS, afbalkning för kreatur). Bossa för, under boskapen. Dalin (1850). — (†) bildl.: göra rede, bädda. Et sådant sött förgift fick verldsens ande blåsa / I hiertat mit, och ther beqvämligt för sig båsa. Kolmodin Qv.-sp. 1: 386 (1732).
2) (föga br.) ge ifrån sig boss l. dyl.; ”fälla”. Fy, hvad fällen bossar! Sehlstedt 5: 222 (c. 1872).
Särskild förbindelse: BOSSA NED l. NER 10 4. till 2: skräpa ner med boss l. dyl.
