SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
BRILJANTERA bril1jaŋte4ra, äfv. -ant-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. brillantieren (i bet. I o. II), fr. brillanter (i bet. I); jfr BRILJANT, sbst. o. adj.]
1) besätta l. pryda med briljant(er).
a) med afs. på prydnadsföremål l. dyl.: besätta med briljant(er); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. SP 1779, s. 61. Brillanterade Armband. GT 1788, nr 13, s. 1. Ett briljanteradt guldur. PT 1909, nr 84 A, s. 3.
b) med afs. på person: pryda med briljant(er); nästan bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Grefvinnan .. (var) superbt brillanterad. Tersmeden Mem. 2: 48 (1734). De feta briljanterade New-Yorkbankirerna. Lewenhaupt Reddy 36 (1907). — (tillf.) refl.: sätta på sig briljantsmycken. Vitali lefde med stor lux och brillanterade sig ofantligt. Atterbom Minn. 502 (c. 1818).
2) slipa i briljantform. Rinman 1: 307 (1788; se under BRILJANT-FIGUR).
II. (i fackspr.) till BRILJANT, adj. 1.
1) [efter motsv. anv. i t.] intr., om ädelsten: lysa, glänsa, stråla. JournManuf. 4: 111 (1834).
2) göra glänsande. (Mässingsblecket doppas) för att briljanteras, i en blandning af .. salpetersyra och .. svafvelsyra. AHB 45: 52 (1870). — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med starkt sken, starkt lysande, glänsande, strålande; särsk. fyrverk. i uttr. briljanterad eld, briljanteld. Ett stort fyrverkeri .., hvarvid Adolfs och Lallas namn synas i briljanterad eld med krona öfver. Blanche FlStadsg. 146 (1847). Lundin NSthm 167 (1888).
Spoiler title
Spoiler content