BRISUR brisɯ4r l. BRISYR -y4r, r.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[af fr. brisure, afledn. af briser, bryta. Jfr BRISANT]
1) (förr) befästn. i vissa bastionsbefästningar: böjd förlängning på kurtinen afsedd att förena denna med orillonen. Carl XII Bref 442 (c. 1693).
2) herald. bitecken i en ätts stamvapen. Ekbohrn (1904).
