SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
BRISTA bris3ta2, v. -er bris4ter (imper. sg. brist bris4t), brast bras4t, brusto brus32, brustit brus3tit2, brusten brus3ten2. vbalsbst. -ANDE (i bet. I), -NING (i bet. I); jfr BRIST, sbst.1
Ordformer
(brijsta GR 25: 476 (1555), Schroderus Sleid. 56 (1610). bresta Visb. 1: 111 (c. 1620). — pr. ind. sg. bristar Swedenborg RebNat. 1: 284 (1718). — ipf. bristade HernösDP 1694, s. 181, HFinlÖ 1: 163 (1710: uthbristade). briste Schroderus Liv. 331 (1626), KyrkohÅ 1910, s. 159. — ipf. pl. broste Widekindi KrigsH 205 (1671). — sup. brist Svart Gensv. I 1 b (1558))
Etymologi
[fsv. brista, bræsta, motsv. d. briste, ä. d. breste, isl. bresta, fsax. o. fht. bresten (t. bersten), feng. berstan (eng. burst); besläktadt med BRASA, BRASKA]
I. springa sönder o. i närstående bet.
1) springa sönder, plötsligt gå sönder, gå itu, gå af, bräckas, brytas; nästan bl. om föremål som är relativt tunt l. skört l. har ett tunt skal l. hölje l. dyl. GR 25: 476 (1555). När man Boghan för högt vpspänner, så plägar han giärna brista. Balck Es. 213 (1603). Hade isen brustit under Carl X, så hade han varit en blott äfventyrare. Leopold 5: 326 (c. 1804). Garnet var skört och ojemnt, och bara ideligen brast i ett bristande. SvFolks. 435 (1849). Slag .. består i bristning af blodkärl i hjernan. NF 14: 68 (1890). — jfr MUSKEL-BRISTNING m. fl. — särsk.
a) i uttr. bära eller brista o. d.
α) om is. Isen l. sjön l. det hvarken bär eller brister, isen är icke tjock nog för att bära, men likväl så tjock att den hindrar framkomst i båt. Brahe Kr. 43 (c. 1585). Aldenstundh haffuet hvarken brister eller bär. OxBr. 3: 35 (1621).
β) bildl., särsk. i uttr. det må bära eller brista, antingen det bär eller brister l. dyl., det må gå hur det vill, antingen det lyckas l. misslyckas (så skall försöket i alla fall göras). Jag känner mig hugad att kasta mig in .. (i litteratörens lif), det må bära eller brista. Nyblom MTwain 1. 95 (1873). Man kunde förstå, att .. (Andrée) skulle gå upp (med sin luftballong), antingen det bar eller brast. Hedin Pol 2: 569 (1911).
b) [kontamination af gå hål o. brista] i uttr. brista hål, opers.: gå hål gm bristning. Den 10 Aug. brast derå (dvs. på svulsten) hål af sig sjelf. VetAH 1810, s. 117.
c) om blomknopp l. dyl., öfvergående i bet.: springa ut, slå ut; särsk. i uttr. brista i blom. Rosenknopparna brista i blom. Levertin NDikt. 62 (1894).
d) ss. vbalsbst. bristning i konkretare anv.: gm bristning uppkommet hål, spricka; jfr BRIST, sbst.1 I. (Å kanonbåten Svensksund) iakttogos två bristningar i bottenplåtarna. SD(L) 1901, nr 11, s. 2. Huden var brusten tvärsöfver pannan, och det sipprade .. blod ur bristningen. Berg Sjöf. 214 (1910).
e) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr a β, c). Som han är kommen vppå thet höghsta, skal hans Rike brista, och dela sigh j fyra himmelens wädher. Dan. 11: 4 (Bib. 1541). Then wänskap som icke är wäl grundat och förwarat, brister snart. Linc. (1640; under sartus). Upjaga känslor, som brista af sin egen spänning. Ödmann AnvSkrift. 21 (1822). Det är hennes fel, .. om vår lycka brister. Geijerstam Lillebr. 39 (1900). (†) Här aff wexte en temmeligh discurs, så att thet ena ordett gaf thet andre, och brast så widt, att (osv.). RARP 4: 215 (1649). — särsk.
α) i vissa allittererande uttr.: böjas eller brista, förr äfv. bågna eller brista. Dhet måste antingen bogna eller brista .. (dvs.) dhet måste en gångh grijpa ända, på ett eller annat sätt. Grubb 29 (1665). (När jag var ung) skulle alt antingen böjas eller brista! då skulle alt gå efter mit brusande hufvud! Eurén Cora 132 (1794). — (†) brista eller bräcka, bryta eller brista, på ena l. andra sättet komma till ett slut l. afgörande. Ehuru (dvs. huru än) dhet nu går, så skole vij likväl .. på tilkommande söndagh vetta anten dhet skall brista eller bräckia (vid underhandlingarna med danskarna). A. Oxenstierna 2: 690 (1624). Medh Lubomirski måste dhet nu antingen bryta eller brista och måste ändå dheran nolens volens. Carl XII Bref 290 (1702).
β) om förhoppning, illusion o. d. Brustna förhoppningar. Crusenstolpe Tess. 5: 154 (1849).
γ) om hjärtat: sprängas; i uttr. som beteckna stark sinnesrörelse, i sht djup sorg l. smärta. Mitt hierta wil migh brista j mino lijffue. Jer. 23: 9 (Bib. 1541). Hans hierte måtte brustet aff harm oc wee. Svart Gensv. G 2 a (1558). Hjärtat brista vill af fröjd. Jensen BöhmDiktn. 18 (1894). jfr: Att hjertat ”brister” är icke blott ett poetiskt uttryck, utan ofta en hemsk verklighet, som inträffar i synnerhet hos gamla personer, hvilkas hjertmuskel blifvit skör. NF 8: 260 (1884).
δ) (numera föga br.) om person: ”spricka”. Wilt tu brista för hätskheet skul? Job 18: 4 (Bib. 1541). Han .. är så full aff konster, at han må briste, om han icke fåår häffuet vth. P. Erici Musæus 5: 47 b (1582). Jag hade så när brustit af skratt. Posten 1769, s. 813. Högberg JesuBr. 1: 195 (1915).
ε) om öga l. blick: mista sin glans (i döden), slockna. Mijn öghon wille migh brista. Jes. 38: 14 (Bib. 1541). Ingen son det brustna ögat lyckte, / När han somnat från sin sista strid. B. E. Malmström 6: 153 (1851).
ζ) i p. pf. i adjektivisk anv.: disharmonisk, söndersliten, ”trasig”. En brusten, formlös melodi. Östergren NDikt. 62 (1879). (Nietzsches) lidelsefulla, brustna natur. PT 1901, nr 143, s. 3. Det blir något brustet, sönderslitet .. och rolöst hos barn av omaka föräldrar. Nordenstreng EurMänRas. 11 (1917).
η) i p. pr. i adverbiell anv. Hennes stämma lät .. nästan bristande förtviflad. Hallström VilsnFågl. 148 (1894). I dag förefaller mig Signe så bristande spröd. Berg Clerck 93 (1898).
2) i samband med l. på grund af sönderspringande af ett band l. hinder l. inneslutande hölje störta l. strömma l. välla fram; äfv. bildl. Tårarna brusto ur, förr äfv. af l. i ögonen (på honom). Tå fadren honom komma sågh, / brast vtaff faderligo bryste, / then kerlech som ther inne lågh. Ps. 1536, s. 12. Them brast thårer aff ögonen. Svart G1 16 (1561). Tårar brusto .. i ögonen. Celsius G1 1: 331 (1746). Snoilsky 2: 94 (1881). (†) Armborst, boga ther Arf (dvs. pilen) af brister. Stiernhielm Fateb. D 4 a (1643).
3) i vissa uttr. (med hufvudtonen på den adverbiella bestämningen) hvilka beteckna att ngn plötsligt ger uttryck åt en sinnesstämning l. dyl.: brista i (förr äfv. till) gråt, tårar, skratt, förr äfv. i l. till att gråta osv., plötsligt börja gråta, utbrista i gråt osv; jfr BRISTA UT 3. (Konungen) brast .. till att gråta bitterliga. Svart G1 128 (1561). Hon hafwer brustit til tåhrar. RARP 8: 38 (1660). Hon brister i att gråta. Ekeblad Bref 2: 331 (1662). Mit öga brast i gråt. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 98 (1783). Auditorium brast i skratt. Wennerberg 2: 29 (1849, 1882).
II. motsv. BRIST, sbst.1 II.
1) för att beteckna att ngt fattas l. saknas.
a) med subj. betecknande det som saknas: fattas, fela, saknas; äfv. opers. GR 4: 89 (1527). Det brast tre lod i vigten. Sander Ar. 31 (1877). Böter .. skola, om tillgång till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag. SFS 1895, nr 42, s. 20. — (numera mindre br.) Förse vårt språk med sådana ord, hvilka ännu brista. Tessin PVetA 1746, s. 6. Ledare brusto icke. Wieselgren SvSkL 1: 398 (1847). — särsk.
α) med utsatt uppgift om den (person osv.) hos hvilken bristen förefinnes. Ngt brister ngn l. för l. hos ngn. GR 4: 365 (1527). Hwadh oss fela och brista må / lät oss aff tinne nådhe få. Hb. 1541, s. C 1 b. För Gustaf brusto aldrig råd och utvägar. Celsius G1 2: 44 (1753). Den namnkunnighet som brister hos dessa Biskopar, ärsättes rikeligen af Eriks efterträdare Biskop Brynolf. Lagerbring 1Hist. 2: 788 (1773). Sen han kom til rikedomar, / Så brast det honom ingen ting. Kellgren 2: 165 (1790; om Dumbom). — jfr (†): Är gods at tilgå, .. niuten alle .. borgenärer lika rätt, och briste theslikes för them så af marck som af marck (dvs. hvar o. en skall vidkännas afdrag i proportion till sin fordran). HB 17: 16 (Lag 1734); jfr c γ.
β) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som förefinnes i otillräcklig mängd l. som helt saknas l. uteblir; felande; otillräcklig, bristfällig. Serenius (1734; under deficient). Man ledsnade .. vid toma löften och bristande värkställighet. Lagerbring 1Hist. 3: 671 (1776). I fall af bristande tillgång. Nordström Samh. 2: 357 (1840). Bristande sakkännedom. Svedelius Lif 159 (1887).
b) [jfr det är brist på ngt] opers. med prep.-uttr. angifvande det som saknas. Det brister på ngt, det fattas ngt, det är brist på ngt. Det brister ngn på l. i ngt (jfr a α). På bud och bref då intet brast. Carl IX Rimchr. 55 (c. 1600). Det brast honom icke i mod. Hallström LevDikt 140 (1914). Skärpan i satiren är större än förut, och det brister på gott humör. Sylwan SturzenB 34 (1919).
c) (†) med subj. betecknande den hos hvilken ngt saknas l. fattas.
α) [jfr lida brist på ngt] intr., oftast i uttr. brista på l. i ngt, hafva l. lida brist på ngt, sakna ngt. Stadhen begynte vthi allahande nödtorftige saker brijsta och feela. Schroderus Sleid. 56 (1610). Han .. brast icke .. uppå förstånd til detta värkets utförande. Celsius G1 1: 223 (1746). Fastställa, .. om torfven brister på näringsämnen. MosskT 1891, s. 360. jfr med ologisk konstr. Hwarken Siäl og Kropp, på Hunger kunde brista (dvs. lida hunger). Warnmark Epigr. C 4 a (1688). — särsk. i uttr. brista på så l. så mycket o. d., vara så l. så mycket för kort l. för liten (för att fylla ett visst mått); jfr β slutet. Strömer Eucl. I. 2: 174 (1744; ännu i uppl. 1884). (Vägen) från Athen till Pisa brister på femton stadier, för att utgöra ettusende femhundrade. Carlstedt Her. 1: 213 (1832).
β) tr.: hafva l. lida brist på (ngt), sakna, vara utan (ngt), umbära. Vppå thet .. wår Herre Iesus Christus icke skulle låta sin Församling någet brista, så instichtade han .. sin Lekamens och Blodz Sacramente. Schroderus Os. III. 1: 323 (1635). Kreaturen (lida) på marken, då de brista lugn af skog eller annat skjul mot solens brännande hetta, mot storm och oväder. Florman Abildgaard 16 (1792). — särsk. i uttr. ngt brister så l. så mycket, ngt är så l. så mycket för litet, så l. så mycket fattas i ngt; jfr α slutet. Officeraren (kan) altid .. wara säker om sitt, eftersom Arrende-summan aldrig öfwer 1/4 parten .. lärer komma at brista. LMil. 2: 399 (1690).
γ) tr.: förlora, gå miste om, afstå; undvara; jfr a α slutet. ÅngermDomb. 1648, s. 50. Sultan måste brista och förlora all inkomst af landet det året (då Nilens öfversvämningar ej nå sin fulla höjd). Eneman Resa 1: 167 (1712). 2RARP 5: 183 (1727).
2) för att beteckna att ngn bristfällighet l. ngt mankemang i ena l. andra afseendet föreligger.
a) med saksubj.: vara bristfällig, mankera, ”klicka”; äfv. opers. GR 15: 73 (1543). The som upsicht hafwa .. (skola) Hospitalet besökia .., och hwad brister, tilbörligen rätta. Kyrkol. 28: 12 (1686). Anders arbetade .. så friskt och präktigt, att ingenting brast i sysslorna. Almqvist Grimst. 32 (1839). (Spelet) var ganska fint i allmänhet, men brast i de starkare momenten. SD(L) 1896, nr 76, s. 7. — särsk.
α) (†) i uttr. det brister på ngn l. ngt, ngn l. ngt mankerar l. ”klickar”. Det .. brister uppå det som Kyrkiorna .. af egen liberalitet pläga .. vthgifwa. HSH 31: 21 (1663). Låten oss höra, at I ären tilreds på ehr sida, på oss skal intet brista. Lagerbring 1 Hist. 3: 534 (1776).
β) (numera bl. i det från 1868 anförda exemplet l. i anslutning därtill) i de allittererande uttr. bättra, förr äfv. böta det som brister o. d., godtgöra det som mankerar l. är försummadt. (Nästa gång) skall iagh sökia tillfälle, medh skrifvande bötha dhet nu brister. VDAkt. 1685, nr 204. O ädle Svensk, du statt nu fast / Och bättra det, som fordom brast! LsbFolksk. 286 (1868; efter biskop Tomas' dikt om Engelbrekt o. Karl Knutsson: bätra thz som förra brast).
b) med subj. betecknande den hos hvilken bristen förefinnes: förete brister l. försumlighet (i ngt hänseende); mankera, svika. Schroderus Os. III. 2: 207 (1635). Det var .. du som borde ha utfört gärningen — men du brast i det avgörande ögonblicket. Beskow Enhet 73 (1916). — särsk.
α) i uttr. som beteckna att ngn icke visar tillbörlig aktning, lydnad o. d. l. att ngn icke fullgör sina skyldigheter. At han brustit i thet, som han fullgiöra bordt. RB 27: 3 (Lag 1734). De brusto i betalningen. Lagerbring 1Hist. 3: 378 (1776). Folkskolläraren .. (hade) brustit i skyldig lydnad och aktning mot komministern i församlingen. VL 1894, nr 73, s. 2.
β) [jfr fsv. brista at eþe, at hemola] i sht jur. i uttr. som beteckna att ngn icke kan prestera tillräckliga bevis för sina påståenden l. icke gm ed kan bevisa ngt o. d. Brista i bevis. Brista åt ed(en). Brister någor åt Eed för Snatterij. Abrahamsson Reg. 75 (1726). Om han i beviset brustit, skulle svaranderne .. varit fria. Schönberg Bref 3: 249 (1778). (När ngn) är oförmögen att .. uppgifva sin fångesman och förty säges brista åt hemul. Palmén JurHb. 152 (1859).
γ) i uttr. som beteckna att ngn icke har tillräcklig lärdom l. förmåga l. dyl. Våre hedniske Förfäder .. brusto i kunskap om åkerbrukets rätta ans och vård. Botin Hem. 1: 12 (1755). Den, som brister i det lättare tekniska. Tegnér (WB) 3: 219 (1819).
δ) (knappast br.) i uttr. som beteckna att ngn har ngn själsförmögenhet l. dyl. nedsatt l. försvagad. (Konungen) skrider mot ålderdomens svaghets-epoch, (och) .. brister märkligen på minnet. Stenhammar Riksd. 2: 78 (1840).
ε) (†) språkv. (o. metr.) om ord(böjning): vara ofullständig; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: som saknar en l. flera af de normala böjningsformerna, ofullständig; om vers(mått): katalektisk. Ordens bristande .. böjelse (dvs. böjning). Ljungberg SvSpr. 151 (1756). Kretikern är en bristande trochaisk dubbelafdelning, och mätes efter hvarje enkel fot. Palmblad i Phosph. 1811, s. 519. Ofullständiga kallas de Verber, som brista i Modi, Tempora eller Personer. Svedbom SvSpr. 106 (1824). Lidén SvSpr. 36 (1848).
ζ) (numera bl. ngn gg i högre stil) öfvergående i bet.: fela, förbryta sig. Fadren .. nepser sin egen Son, tå han brister. L. Benedicti Lijkpr. 43 (1618). Böter .. skola, när de af den bristande ej godvilligt betalas, genom Krono-betjänterne utmätas. VetAH 1750, s. 146. Han (måste) .. godtgöra hvad de brustit. Wallin Rel. 1: 309 (1817).
3) (numera knappast br. utom i b) taga slut, tryta. Hade them icke fetalien brist, Pellican (ett lybskt krigsskepp) hade dantzet med Swenske wist. Svart Gensv. I 1 b (1558); möjl. till 1 a α. Ther böriade tå föret brista, effter thet war i ytersta wår sleton (dvs. vårlossningen). Dens. G1 154 (1561). Dher Wettet brister, taar Lyckan wedh. Grubb 153 (1665). När ollian brister så slocknar Lampan. Dens. 463. Provianten kunde brista, i händelse af en långsam resa. Wallenberg Gal. 54 (1771; uppl. 1921). Flensburg KyrklTal 81 (c. 1875). — särsk.
a) (†) refl. Dygden kan sig aldrig brista. SvMerc. 1764, s. 502.
b) [jfr motsv. anv. i fsv.; stundom uppfattadt ss. anslutande sig till I] (fullt br.) om mod, tålamod o. d.: taga slut, tryta för (ngn). Denna gång förgick och brast alt tolamod. Livin Kyrk. 23 (1781). Två, tre gånger försökte han gå, men modet brast honom, så att han måste vända. Lagerlöf Herrg. 48 (1899).
Särskilda förbindelser (till I):
BRISTA AF10 4, äfv. UTAF04. (numera mindre br.) till I 1: gm bristning gå af l. lossna; brytas af. (Han) föll nid vppå iordenne, så hans lårbeen brast twerdt vtaff. Svart G1 152 (1561). (Då) brast Kabel-tåget af. Björnståhl Resa 3: 245 (1779). Frukten är en tvårummig kapsel, hvars öfre del brister af såsom ett lock. NF 7: 193 (1883). jfr AFBRISTA.
BRISTA FRAM10 4. till I 2. Hoorn Jordg. 1: 175 (1697). Vid dessa ord brusto tårarna fram uti konungens ögon. Fryxell Ber. 3: 102 (1828). bildl. Ett temperament, hvars nationella känslor ständigt brustit fram i sång. Hallström i 3SAH 24: 433 (1910). jfr FRAMBRISTA.
BRISTA IGENOM10 040 l. 032. falla l. störta igenom ngt (t. ex. is l. dyl.) som brister; jfr BRISTA I 2. J. D. Hultman (c. 1734) i HC12H 1: 17. Grundare sjöar äro isbelagda, men osäkert; ehuru man kör öfver dem, gör man det icke utan risk att när som hälst brista igenom. AB 1890, nr 19, s. 3.
BRISTA ITU10 04. till I 1: gm bristning gå af l. sönder. Draken brast mitt j tw. Drak. 26 (Bib. 1541). Klingan brast itu. Stagnelius (SVS) 3: 48 (1812). bildl. Statsskicket .. brast i tu. Svedelius i SAH 21: 179 (1841).
BRISTA LOSS10 4. till I 1: gm bristning lossna. Weste (1807). Ett af hans refben brast loss från sin plats. Lamm Swedenbg 172 (1915).
BRISTA LÖS l. LÖST10 4. plötsligt bryta ut, braka lös; äfv. opers.; förr äfv. med personsubj.: plötsligt gå till anfall (mot ngn); jfr BRISTA, v. I 3. Det synes likt som skulle fransossen brista löst emot påfven. Ekeblad Bref 2: 363 (1663). Snart derefter brast striden lös. Annerstedt UUH 1: 42 (1877). Så brast det löst med små pipiga, genomskärande barnröster. Hedenstierna FruW 45 (1890). jfr LÖSBRISTA.
BRISTA SÖNDER10 40. till I 1: gm bristning gå sönder. (Bron) brast .. sönder. O. Petri Kr. 272 (c. 1540). bildl. (Mången har) ärlig vilja att följa .. (den rätta vägen), men ute i det praktiska lifvet brista föresatserna sönder. Beskow Pred. 108 (1901). jfr SÖNDERBRISTA.
BRISTA UPP10 4. jfr UPPBRISTA.
1) till I 1: (gm bristning) plötsligt öppnas l. gå upp; äfv. mer l. mindre bildl. Tå brast thet osåret (näml. tvisten) up igen. L. Petri Kr. 87 (1559). Tå bruste alla blemor oc båldar vp på honom. Petreius Beskr. 2: 95 (1614). Hennes blus brast upp. Johansson RödaHuv. 1: 39 (1917).
2) (†) brista i gråt o. d.; jfr BRISTA I 3. (Jag) brast .. hårliga (dvs. häftigt) wp och gräth. Rääf Ydre 3: 404 (i handl. fr. 1594).
BRISTA UT10 4. jfr UTBRISTA.
1) (numera knappast br.) till I 1: brista (o. öfvergå l. slå ut i ngt); äfv. bildl. Läpparne .. brusto uth i såår och små bölder. Linder Fross. 21 (1717). Denna böld: Som nu grodde (i folkets sinnen), torde en gång brista ut. Mörk Ad. 1: 322 (1743). särsk. till I 1 c, om blomma l. dyl.: slå ut. Lind (1738). Sjögren (1795).
2) till I 2: häftigt l. plötsligt tränga fram. St. af Est. Mard. dröm (Bib. 1541). Suetten brijster vth vppå hanom. Balck Es. 57 (1603). Det mörka höljet .. sprängdes så småningom, och ljus brast ut i fyra klara blad. Lagerlöf Kristusleg. 30 (1904). jfr (†): Tu skalt brista vth på höghro sidhon och then wenstro, och tijn sädh skal ärffua Hedhninganar. Jes. 54: 3 (Bib. 1541). särsk. bildl.
a) plötsligt börja, utbryta; i sht om krig l. eld l. dyl.; äfv. opers. GR 13: 272 (1541). Krigslågan .. brast ut .. efter Konung Haralds död. Lagerbring 1Hist. 1: 173 (1769).
b) (numera knappast br.) komma i dagen, komma fram. Huar troon är, kan hon icke hålla sigh, vtan brister vth och bewisar sigh. FörsprNT 3 a (1526). Fattigdomen måste fulle brista vth; Han kan intet wäl skylas. Grubb 35 (1665).
c) (†) om hemlighet, nyhet l. dyl.: komma ut, dunsta ut, spridas, blifva (allmänt) bekant. Ee hwad wij scriffue ider tiil .. thaa lather thet jngastedz briste vtt. GR 10: 232 (1535). Tillsee, att denne saak icke brister för långt uth. RP 6: 428 (1636).
d) taga sig uttryck (i ngt), öfvergå (i ngt). Brista ut i, förr äfv. till l. med ngt. Som och icke pläghar mykit lenge wara medh sådana skrymtare, medh mindre thet brister wäll vth medh vthwertes gerningar. FörsprRom. 1 b (NT 1526). Altt brister uth till actualitet. A. Oxenstierna 1: 582 (1643). Kärleken till fosterlandet, som brister ut i handling och offer. Böök Tegnér 1: 270 (1917).
3) motsv. BRISTA, v. I 3, i uttr. som beteckna att ngn plötsligt ger uttryck åt en sinnesstämning l. dyl. (i ord l. gärning). Brista ut i tårar, klagan, gråt, skratt osv.; förr äfv. brista ut att skratta. Brista ut i, förr äfv. till okvädinsord l. dyl. (Då) wilja mijne Ögon brista vth i Tårar. Westhius Posse A 2 a (1643). Brister någor ut i eder och svordom vid Gudstiensten. MB 3: 1 (Lag 1734). (†) brusa ut (mot ngn). (Messenius) brast så vth på M. Johannem Rudbeckium medh sådana ohöfuelige och styggeligha skälordh, så att oss alla (professorer) förundradhe. Annerstedt UUH Bih. 1: 112 (i handl. fr. 1613). Se dock, huru våra Landsmän ännu darra! — Ni skulle också ej så på en gång hafva brustit ut. Fahlcrantz Schiller Fiesko 129 (1821).
4) plötsligt l. häftigt utropa, utbrista. Brist vth och ropa tu som icke är haffuande. Gal. 4: 27 (NT 1526). Förfärligt! oerhördt! — brast Reuterholm ut, sedan han genomläst tidningsuppsatsen. Crusenstolpe Mor. 5: 66 (1843).
Ssgr (till I 1): A: BRIST-FÄRDIG. [jfr d. bristefærdig] färdig att brista. De bristfärdiga tunga vinklasarna. Böök Stridsm. 211 (1910). särsk. till I 1 c. Geijerstam Hallin 261 (1887). Kastanjeträden blixtra med bristfärdiga knoppar. Ekelund Syn. 56 (1901).
-FÄRDIGHET—00~2 l. ~200. (Deras) till bristfärdighet spända nerver. Janson CostaN 2: 132 (1910).
B: BRISTNINGS-GRÄNS. Linan spändes ända till bristningsgränsen. Hans tålamod var nära bristningsgränsen.
-LÄNGD. tekn. jfr -VIKT. SD(L) 1894, nr 275, s. 2.
-VIKT. tekn. En tråds styrka anges (liksom i fråga om papper, väfnader o. s. v.) genom dess ”bristningsvikt”; man beräknar den längd af tråden, som ger en vikt, som kommer tråden att brista. Öhrvall Knut. 7 (1908).
Spoiler title
Spoiler content