BRUNERA brɯne4ra, äfv. bru-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[fsv. brunera, af mnt. bruneeren, mht. brunieren, göra glänsande, till brūn, glänsande (se BRUN)]
1) (†) motsv. BRUN 1, med afs. på förgylldt l. försilfradt föremål: polera (med agat l. blodsten l., i fråga om träföremål, med hund- l. vargtänder). Och skole alle de Roser .. med gott gul flitteligen blifwe förgylte och brunerede. HB 2: 218 (1588). Rinman (1788). Dalin (1850).
2) [efter motsv. anv. af t. brünieren] tekn. motsv. BRUN 2: behandla (en metallvara) så att dess yta erhåller ett mattbrunt l. mörkblått oxidöfverdrag (som skyddar metallen mot rost). Brunering af gevärspipor. Rinman (1788). 2UB 6: 111 (1904).
