BRUNETT brɯnät4, äfv. bru-, ngn gg bry-, adj. o. sbst.; ss. adj. -are (gradf. dock föga br.); ss. sbst. i bet. II 1 f.||ig., i bet. II 2 r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af fr. brunet (f. -ette), adj. o. sbst. (med dimin. bet.), till brun (se BRUN)]
I. adj.: som har mörkt hår o. bruna ögon (o. brun hy); mörklagd (o. brunögd); motsatt: blond; nästan bl. om kvinna; ngn gg om hy: brun(aktig). Scherping Cober 2: 104 (1737). En liten vacker tärna, / Småögd och brunett. Bellman 5: 321 (1788). Svensén Jord. 348 (1886).
II. sbst.
1) kvinna (ngn gg man) som är brunett (i bet. I). En intagande brunett. Dalin Arg. 2: 422 (1734, 1754).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) till BRUN 3: örten Adonis autumnalis Lin., ”gossen i det gröna”. Rålamb 14: 66 (1690).
