BRUSTENHET brus3ten~he2t, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[väl efter t. zerrissenheit; sbst. till brusten, p. pf. i adjektivisk anv. af BRISTA (se d. o. I 1 e ζ)]
(i litterärt språk) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara brusten l. disharmonisk l. ”söndersliten”, disharmoni; i fråga om person o. sak. Finland 290 (1893). (Strindbergs drama) Fadern, .. så stort i sin orimlighet, så öfverväldigande i sin brustenhet. Levertin Diktare 252 (1898).
SAOB
