BRYLLING bryl3iŋ2, sbst.2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. bröþrungi, bryþlingi, bröllungi, bryllungi m. fl. former, motsv. ä. d. brødling, isl. brœðrungr; till BRODER; med afs. på bildningen jfr SYSSLING]
1) (†) om person i hans släktskapsförhållande till sin faders hel- l. halfbroders l. hel- l. halfsysters barn; kusin på fädernet; möjl. äfv. allmännare: kusin. VarR 10 (1538). ÄB 3: 8 (Lag 1734). Sundén (1885). WoJ (1891).
2) om person i hans släktskapsförhållande till sina föräldrars tremänningars (sysslingars) barn, fyrmänning; förr äfv.: tremänning. Du är min fars kusins dotter, .. jag tror det heter tremänningar, eller bryllingar. Almqvist AMay 15 (1838). PT 1905, nr 122 A, s. 2. Anm. Schlyter Ordb. 100 (1877) anmärker att ”ordet af okunnighet blifvit så missförstådt, att bröllingar tros betyda syskonbarns barnbarn”.
