BRÅ, sbst.2, n., äfv. (ss. senare led i ssg) r. l. f.; best. -et, ss. r. l. f. -n; pl. -en, äfv. (ss. senare led i ssg) -r l. =.
Etymologi
[fsv. bra, ögonhår, ögonlock, motsv. d. braa, ögonbryn, takskägg, isl. brá, fht. brāwa (t. braue); möjl. af samma rot som BRÅ, v.1 (jfr JPalmér i ArkNF 34: 144 (1918)); jfr äfv. BRO, BRYGGA, sbst.1]
(†; jfr dock ssgn BALDERSBRÅ) bryn, rand; ss. enkelt bl. anträffadt i fråga om kolmila (se språkprofvet). Det gifves trenne (sannol. felaktigt för: tvenne) slags bråen; det ena af Milan, hvarmed Kolarena förstå kanten rundt omkring kullen. .. Det andra af veden, hvarmed förstås sielfva eldgången, eller det, som hetten efterhanden fattar uti af veden. Wallner Kol. 35 (1746). Rinman (1788). — jfr BALDERS-, HUS-BRÅ.
