publicerad: 1924
BRYGGA bryg3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er GR 14: 16 (1542), KKD 6: 344 (1712: windebrygger)).
Ordformer
(brögga KKD 11: 69 (1704). -ga Wivallius Dikt. 79 (1631) osv. -gia (-gja, -gie) GR 3: 339 (1526), LexTrip. (1742))
Etymologi
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] plattform (vanl. fast sådan, hvilande på nedslagna pålar, men äfv. om flotte l. stenbank l. dyl.) för fartyg l. båtar att lägga till vid l. för att bereda ett bekvämt tillträde till (någorlunda djupt) vatten; jfr BRO, KAJ. Vid Stockholms brygga o. d. (i sht i ä. tid), vanl. ungefär liktydigt med: i Stockholms osv. hamn. Han .. haffuer en skwtho liggiande viid stocholms bryggie. GR 4: 92 (1527). En godh skiipz haffn, medt wellige stenkister .. och ther offuan opå, longe och passelige höge brygger i frå watnet ther opå man kunde haffua wandring kringom all haffuen. Därs. 14: 16 (1542). Vele the eij taga (kopparn) vid bryggjan, så kunne vij inthed lefrera. RP 4: 89 (1634). Lägga till vid bryggan. Meurman (1846). (Båten) låg uppdragen på sanden invid ”bryggan” — några hopvältade stora stenar. Öman Ungd. 126 (1889). — (†) (Carl Philips) lik kom till brygga vid Järntorget i Stockholm d. 27 Jun. 1622. Hallenberg Hist. 4: 995 (1794). — jfr BÅT-, HAMN-, KLAPP-, LANDNINGS-, LAST-, LASTNINGS-, LOSSNINGS-, SJÖ-, SKEPPS-, SLUP-, STRAND-, TVÄTT-, ÅNGBÅTS-BRYGGA m. fl.
2) (numera föga br. utom i vissa trakter samt i öfverförda o. bildl. anv.; se b, c, d, e, äfvensom 3) bro (se d. o. 3); vanl. om mera enkel l. blott för tillfället byggd sådan (ofta bestående af en kör- l. gångbana som hvilar på nedslagna pålar l. på flottar l. pontoner o. d.); äfv. om smalare öfvergång: spång; oeg. l. bildl. om hvarje konkret föremål hvarpå en flod, en ravin osv. kan passeras. Slå, kasta, bygga, lägga en brygga öfver floden. Rifva bryggan. The brygger opå slotthet (i Viborg) .., som man skulle före skytten aff och till opå, ähre inthet tilpyntede. GR 26: 155 (1556; förmodl. om ngt slags på bjälkar hvilande vallgång). At I vele låta slå een bryggia (öfver Rhen) .., huar icke skiep vore till fångz, då af gode flottar. OxBr. 1: 785 (1632). Een hängiande Brygga (dvs. hängbrygga). Kiöping Resa 120 (1667). Hela Grafwerne upfyllas (med stupade); at der med bereda Brygga för Janitzarerne. Dryselius Måne 468 (1694). En flygande Brygga (dvs. ett slags färja). Röding 1: 394 (1794). Redan rifva Belten / med dån sin brygga (dvs. sitt istäcke) opp. Tegnér (WB) 2: 87 (1812). Flerestädes bilda åsarna naturliga bryggor öfver sjöarna. NF 14: 575 (1890). En brygga, som ledde öfver en djup däld, förenade byn med (Karl XII:s bostad). Quennerstedt Bender 40 (1910). — jfr BOCK-, BÅT-, FALL-, FLOTT-, FLYG-, FÄLT-, GÅNG-, HISS-, HVALF-, HÄNG-, IS-, JÄRN-, KEDJE-, KRIGS-, KVARN-, LÄNK-, LÖP-, PONTON-, PÅL-, SKEPPS-, SNÖ-, STEN-, STORM-, TIPP-, TÅG-, VIND-BRYGGA m. fl. — särsk.
a) (†) om vägbank (öfver moras l. sumpmark). En brygga af säf eller ris, hvarpå lägges bräder til at komma fram genom sumpiga orter. Möller 1: 1161 (1745). — jfr KAFVEL-BRYGGA.
b) (mindre br.) (af plankor l. dyl. förfärdigad) flyttbar förbindelse mellan fartyg o. land l. mellan olika fartyg; äfv. om dylik förbindelse mellan t. ex. järnvägsvagn o. marken; landgång. Som hoon kommen var in på bryggione, then emellan bådha skipen uthlagdh var. LPetri Kr. 55 (1559). Bryggorna lade de i land vid Laxåns mynning. Bååth Gudrun 7 (1900; isl. bryggjur). — jfr HÄST-BRYGGA.
c) (fullt br.) järnväg. om nedfällbar klaff vid gafveln af järnvägsvagn hvarigenom möjlighet beredes att kunna gå öfver till nästa vagn i tågsättet. — jfr FÄLL-BRYGGA.
d) (fullt br.) geogr. o. geol. om landparti, ökedja osv. som bildar en naturlig förbindelseled mellan olika landområden osv. Finland Föret. (1893). Geologerna ha .. länge antagit tidigare förbindelser, ”bryggor” mellan nu skilda verldsdelar och öar. PRosenius i FoFl. 1909, s. 161. — jfr LAND-, Ö-BRYGGA.
e) (fullt br.) geogr. o. geol. om ytsträcka som i af jordbäfningar hemsökta trakter förblifver oberörd af jordstötarna. Kruhs Jordkl. 1: 416 (1881).
3) i mer l. mindre bildl. anv. af 2; ofta med den eg. bet. nästan förbleknad, öfvergående i bet.: öfvergång, utväg, möjlighet. Här (dvs. vid Golgata) är vist Himlens brygga. Kolmodin Dufv. 222 (1734). Från denna dag var, emellan dem, hvarje brygga till förlikning upprifven. Atterbom Siare 4: 201 (1847). Den afgrund, som skiljer .. (det fysiska o. det psykiska), skall förståndet aldrig slå brygga öfver. Rydberg Varia 52 (1890, 1894). En reservation, som var afsedd att bilda en brygga för öfverenskommelse med andra kammaren. Ehrenheim i 3SAH 12: 64 (1897). — jfr ÅSNE-BRYGGA. — särsk.
a) [motsv. uttr. tillskrifves urspr. Scipio Africanus major] i uttr. bygga (slå) gyllene bryggor (en brygga af guld) åt en (flyende) fiende, på allt sätt underlätta fiendens återtåg (göra det möjligt för honom att hederligt draga sig ur spelet, så att man fort kan blifva af med honom); äfv. i öfverförd anv. För en flyktande fiende bör byggas gyllende bryggor. MStenbock (1710) hos Loenbom Stenbock 2: 89. — jfr GULD-BRYGGA.
b) atlet. vid (”grekisk-romersk”) brottning: benämning på liggande ställning med bröstet uppåt o. kroppen endast hvilande på hjässan o. fotsulorna. Greken undgick att få skuldrorna i marken genom att med ofantlig smidighet och styrka bilda en s. k. ”brygga”. GHT 1897, nr 228 B, s. 3.
4) sjöt.
a) om (del af) fartygsdäck; numera bl. i ssgrna BÅT-, KO-BRYGGA l. elliptiskt för dessa ssgr. Dee lybische merskarler kastadhe foott tännglor (dvs. fotanglar) .. på bryggenn in på Mars. HH 20: 173 (c. 1585). Linc. M 1 b (1640). (Fr.) Fauxpont, (sv.) en art bryggor nederst i skjeppet, på det varorna så mycket bettre må bevaras. Möller 1: 720 (1755). (Lat.) Fori .. (sv.) Gånger eller bryggor at bära på. Ekblad 127 (1764).
b) öfverbyggnad (vanl. midskepps) hvarifrån ett fartyg navigeras, kommandobrygga. Konow 9 (1887). Öfverbyggnaden uppbär kommandobryggan med styr- och navigeringshytten samt vanligen äfven den så kallade aktra bryggan. Hägg Flottan 61 (1904). — jfr KOMMANDO-BRYGGA.
5) (nästan bl. i fackspr.) i öfverförd l. bildl. anv., om åtskilliga (delar af) konkreta föremål som i utseende l. anv. erinra om en brygga i bet. 2. — särsk.
a) bleck (af växlande utseende) som i vissa fall lägges tvärs öfver kärl (som innehåller en vätska) för att uppbära därpå ställda föremål. Nyblæus Pharm. 445 (1846). Till (dryckes-) bålen hör .. en så kallad ”brygga” af massivt silfver, afsedd att placeras öfver bålen för att uppbära glasen vid iskänkandet. SD(L) 1905, nr 98, s. 2.
b) urmak. i fickur: jämförelsevis smalt öfverlag innehållande det ena af tapphålen till ett hjul (det andra är anbragt i bottenskifvan). VetAH 1762, s. 233. Ericsson Ur. 241 (1897).
c) på decimal- l. centesimalvåg: benämning på den plattform l. dyl. hvarpå det som skall vägas anbringas; jfr BRO 6 d. Fock 1Fys. 51 (1859).
d) artill. tillbehör till gröfre bakladdningskanoner hvarpå projektil o. krutladdning inskjutas i kanonen; i ssgn LADD-BRYGGA.
f) elektrotekn. benämning på anordning för uppmätande af elektriskt motstånd; särsk. i uttr. Wheatstones brygga. Dahlander Fock 593 (1875).
g) anat.
α) [efter nylat. pons Varolii] i uttr. Varols brygga l. bl. bryggan, om förbindelsen mellan stora hjärnan, lilla hjärnan o. förlängda ryggmärgen; jfr BRO 6 e. Sönnerberg Loder 317 (1799). jfr HJÄRN-BRYGGA.
h) tekn. om skiljevägg i vissa ugnar; särsk. metall. om mur(tröskel) mellan eldstad o. härd i flamugnar. JernkA 1822, s. 321. Det fullkomligast smälta glaset .. föres .. genom de uppstigande kanalerna .. till skyrningsrummet .., hvarest det först flyter öfver en afkyld brygga. TT 1872, s. 240. jfr ELD-, SVAL-, TILLVÄRMNINGS-BRYGGA.
i) tandtekn. anordning bestående af en l. flera löständer som äro fästa vid bevarade (rester af) tänder (i st. f. vid en gomplåt); jfr BRYGG-ARBETE 2. SkandTTandläk. 1888, s. 15.
Ssgr (i allm. till 2): A: BRYGG-ARBETE~020, äfv. ~200. (brygge- KKD)
-HUFVUD.
2) (numera knappast br.) = BRO-HUFVUD 1. Ett befästadt brygghufvud .., hvilket skall genom en linea småfästen ställas i förbindelse med hufvudfästningen. SvT 1852, nr 149, s. 3. —
(1) -LÄGE. [fsv. bryggiu læghi, isl. bryggjulægi] med brygga försedd tilläggsplats för båtar. Luleluspe bryggläge vid Luleälf. TurÅ 1914, s. 382. —
1) person (ingenjör) som behörigt utbildat sig i brobyggnadskonsten; särsk. mil. titel på viss ”beställningsman” (vid artilleriet). LMil. 2: 227 (1689; i förteckning på s. k. beställningspersoner vid armén). Brygg- och Bromästare .. (fr.) Ingénieur des ponts et chaussées. Weste (1807).
2) Brygg- och bromästare .. Tjensteman, som har tillsyn öfver bryggor och broar i en stad eller ett distrikt. Dalin (1850). —
-OFFICER. mil. benämning på den officer som omedelbart leder själfva broslagningen; äfv.: officer som för befäl öfver vaktafdelning vid brygga. ReglBryggslagn. 1870, s. 46. —
-SLAG. mil. det ställe af under byggning varande brygga där ”inbryggning” (infogande) af stöd pågår. ReglBryggslagn. 1870, s. 53. —
(5 f) -TRÅD. elektrotekn. möjligast jämntjock flyttbar metalltråd som ingår i åtskilliga anordningar för uppmätning af elektriskt motstånd, reokord. 2NF (1905). —
-VAGN. mil. vagn för forslande af materiell (t. ex. pontoner) för bryggslagning. Grundell UnderrArtill. 215 (1705). En krigsbrokolonn består af något mer än 100 man jämte 24 bryggvagnar m. m. Tingsten o. Hasselrot 36 (1902). —
(jfr OK-BRYGGA under 5 g) -ÖDLA. [jfr t. brückenechse] zool. den med utstående tinningbågar försedda på Nya Zeeland lefvande ödlan Hatteria punctata Gray. Kruhs Jordkl. 2: 569 (1882).
B (†): BRYGGE-ARBETE, -MÄSTARE, se A. —
Spoiler title
Spoiler content