publicerad: 1924
BRÅNAD brå3nad2, r. l. m. (m. Lind (1749), LoW (1911); f. Sahlstedt (1757), Kindblad (1868)); best. -en; pl. (i bet. 2 o. 4) -er; äfv. (numera bl. i bet. 2 a) BRÅNE brå3ne2, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 2 o. 4) -ar; förr vanl. BRÅNA, m., äfv. f.; best. -an; pl. (i bet. 2) -or (1744—1747).
Ordformer
(bråne 1614—1882 (i bet. 2 a). brånne (bronne) 1587—1702. bråna (brona) (eg. o. urspr. oblik kasusform) 1599—1750. brånna (bronna) (eg. o. urspr. oblik kasusform) 1589—1734. brune- (i ssgr) 1734. brunna, ack. sg., 1582. brånad 1650 osv. brånat 1715. I bet. 2 a användes ordet numera bl. i formen bråne)
Etymologi
[fsv. bruni, broni, brand, eld, hetta, låga, motsv. nor. dial. brune, braane, isl. bruni; till roten i BRINNA; jfr BRAND, sbst.1, BRUNST; formen brånad har uppkommit ur bråna gm anslutning till sbst. på -ad; jfr substantiviska formpar sådana som ä. nysv. byggna (med bortfallet -d) : byggnad]
1) (†) brinnande, brand, flammande; konkretare: eld (se d. o. 1 o. 2), hetta, värme. Brona och wådheeld. AAAngermannus FörsprKyrkost. B 6 a (1587). (En ”fyrbåk”) Hwars Gnistar intet syns, hwars Bråna aldrig endas. Spegel GV 41 (1685). Nedre .. i dalarne är en outsäyelig brånna aff Solennes hetta. Rudbeck Atl. 2: 104 (1689). Læstadius 2Journ. 438 (1833).
2) benämning på ngt som kommit till stånd gm brand l. liknar ngt brändt.
a) (numera bl. bygdemålsfärgadt) svedjeland. Prästegårdssens Bråne. VDAkt. 1685, nr 67. Linder Regl. 3 (1882).
b) (†) benämning på rostfärgade vittringar på berg o. stenar. Hiärne Berghl. 438 (1687). Vallerius PVetA 1744, s. 14. Rinman 2: 92 (1789).
3) (†) i bildl. anv. af 1, om (sjukdomssymtom bestående i) förnimmelser af stark hetta l. sveda (i ngt visst kroppsorgan); feber; stundom: inflammation. Berchelt PestOrs. F 1 b (1589). (En feber,) hvilken varade på några dagar intill hettan och bronan begynte sakta sig. HSH 12: 110 (1599). Blod och vätskor .. stanna (i lungan) och göra brånad (Inflammatio). Bäck PVetA 1764, s. 35. En häftig brånad uppkommer (vid inandning af selenbunden vätgas). VetAH 1818, s. 19. Odenius Celsus 46 (1906). — jfr HALS-, MAG-, MODER-, NJUR-BRÅNAD m. fl.
4) (†) inflammerad svulst; i sht om dylik hos hästar. Svulster och brånader. Schützercrantz PVetA 1777, s. 46. Dähnert (1784; i fråga om hästar). Hahnsson (1884; i fråga om hästar).
5) (†) i bildl. anv. af 1, för att beteckna tillstånd af ifver, lifliga känslor o. begär o. d.: glöd, hetta, upphetsning, feber; konkretare: häftigt begär, brinnande åtrå; ofta i fråga om kärlek: passion, lidelse. Att eldh har lagt mångt Slott i brandh, / Orsaak har warit min bråne. Messenius Blanck. 33 (1614). En otidig ähregirighets brånna. Isogæus Segersk. 316 (c. 1700). Han förgat intet tilfälle, at få yttra för henne sin brånad. Dalin Arg. 1: nr 19, s. 3 (1733; uppl. 1754: eld). Hattarnes .. krigiska brånad. BL 18: 94 (1850). — jfr HÄMNDE-BRÅNAD m. fl.
6) tillstånd af sexuell upphetsning; köttslig lusta, parningsbegär. PErici Musæus 1: 135 b (1582). Han war een Menniskia och kände then kötzlige Brånnan. Schroderus Os. 2: 31 (1635). I brynja och brånad. Nerman (1913; boktitel). — jfr KÄRLEKS-, ÄLSKOGS-BRÅNAD. — särsk. (numera föga br.) i fråga om djur: brunst. När Renerna löpa i sin bråna. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 23. Nilsson Fauna 1: 110 (1847). — jfr HJORT-BRÅNAD.
Ssgr (i allm. till 6): A (†): (1) BRÅNA-JORD. En mjölsand, som här kallas bråna jord; ty han bränner eller aftorkar alt som grönt är. NorrlS 55 (c. 1770).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content