publicerad: 1932
HÄMND häm4nd l. vanl. häm4d, r. l. f. (m. Tiliander GenTy. 35 (1670), ÖoL (1852)); best. -en; pl. (knappast br.) -er (Bön. 1645, s. C 2 b, Lidforss DQ 1: 405 (1890)).
Ordformer
(-ä- (-æ-) 1521 osv. -e- 1521—1746. — hämnd (-e-) 1627 osv.; hämpnd (-æ-) 1522—1665. hämd (-e-) 1526—1903; hämpd (-æ-, -e-) 1521—1665; hempdth 1524; hämbd(h) (-e-) 1524—1727. hämn (-e-) 1606—1749; hämpn (-e-) 1555—1647; hämbn c. 1670—1694. i ssgr, då senare leden börjar med konsonant, äv. häm-, hem- 1604 (: hemgerigheet)—1790 (: hämgirig); hemb- 1680 (: hembgirighet))
Etymologi
1) handling(en) att hämnas; om mord, misshandel, skadegörelse å gods l. egendom l. annan vedergällning för tillfogad skada, oförrätt l. skymf o. d.; i bibelspråket o. religiös stil äv. om Guds bestraffande av synd o. missgärning(ar); stundom med mer l. mindre tydlig personifikation. Min är hempden och iach skall förgellat, sägher herren. Rom. 12: 19 (NT 1526). Förlåta, är högsta hämd. Grubb 238 (1665). Them som lefva under Öfverhets lydna och beskydd, är all hämd förbuden. Nehrman JurCr. 58 (1756). Måtte hämndens åskor drabba dem, som vilja störta sitt fosterland i slafveri och faror. CLivijn (1810) hos Ljunggren SVH 4: 136. Hämden .. ler med afgrundslöje, när det måttade slaget drabbar. Wallin 2Pred. 2: 204 (1829). Hämdens timma är slagen. Cavallin (1875). ”Liten hämd är ändå hämd” — sa' bonden, spottade på grannens gris. Holmström Sa' han 55 (1876). Hämnden är ljuf. WoH (1904; talesätt med oftast mer l. mindre skämtsam innebörd). — jfr ARVS-, BLODS-, SJÄLV-, SLÄKT-HÄMND. — särsk.
a) i uttr. taga (förr äv. göra), utkräva l. kräva hämnd (på ngn), hämnas. Iagh skal .. göra een stoor hempd vppå them. Hes. 25: 17 (Bib. 1541). Knorring Torp. 1: 154 (1843). Trollen hade ämnat taga hämd på honom, för det han nappat den sjuka kvinnan från Ljummagubben. Wigström Folkd. 2: 88 (1881). Om hämnden ej kunde nå våldsverkaren själv, utkrävdes den på någon av hans fränder. Grimberg VärldH 4: 281 (1930).
b) (†) i uttr. ropa hämnd (i himmelen) (över ogärningsman, upprörande brott o. d.); äv. oeg. o. bildl. om t. ex. oskyldigt utgjutet blod. Hoos oss äre öfwer Trettije Personer .., hwilcke rope hemd i himmeln öfwer thett Tyrannij them wederfares. HB 2: 283 (1596). Stenarna skola ropa hemd öfwer ider. KOF II. 1: 444 (1659). Så månge Menniskiors .. utgutne Oskyldiga Blod som ropar hämbn i Himmelen. Dryselius Måne 408 (1694). Lind (1749).
c) (†) straff efter lag, utmätt o. ådömt av världslig myndighet. Fforbiuder jach alle .. ffor- (skriv)ne clösterfruer .. i nogon motthe fforfong at göre wed min och Riichesens Strenge hæmpd pliict och wrede. G1R 1: 5 (1521). (Han) wari uti Konungens onådhe, hemdh och wrede. Lagförsl. 473 (c. 1606). Förbiudhe för thän skuldh alle .. att till foghe honom .. någott emot lagh och rätte widh hämbdh, som Sweriges lagh förmäler. Annerstedt UUH Bih. 1: 109 (i handl. fr. 1613).
2) (i sht i högre stil, mindre br.) lust l. begär att hämnas, hämndlystnad, hämndgirighet, hämndtörst. Brenner Pijn. 37 (1727). Ingen, som .. brinner af hämnd. Hagberg Pred. 1: 26 (1814). Göra ngt af hämd. Sundén (1885). Känslor af hat och hämnd. De Geer Minn. 1: 24 (1892).
Ssgr (i allm. till 1): A: HÄMND-AKT, -ANDE, se C. —
-BEGÄR. (hämnd- 1811 osv. hämnde- 1820—1832) begär att hämnas. Phosph. 1811, s. 20. Grimberg VärldH 4: 60 (1930). —
(2) -FULL. (hämnd- 1683—1921. hämnde- 1794—1927) (mindre br.) helt fylld l. behärskad av begär att hämnas; hämndgirig; äv. om sinnelag, handling l. företag; ngn gg (poetiskt) om vapen o. d. Ett hämdfullt svärd. TRudeen Vitt. 240 (1683). Han (välvde) hämndefull sina röda ögon. Ossian 1: 47 (1794). Hennes lynne (hade) blifvit hämndfullt och vildt. Ekelund NAllmH 1: 96 (1833). Väring Vint. 321 (1927). —
-GIRIG. (hämnd- 1541 osv. hämnda- 1555. hämnde- 1732) som brinner av begär att hämnas, (mycket) hämndlysten; förr stundom med prep. på: som brinner av begär att hämnas på l. är mycket avogt sinnad mot (ngn). Psalt. 8: 3 (Bib. 1541). Greffven .. var en foss och hemngirugh herre. CGyldenhielm (c. 1640) i HH 20: 290. Han (har) altidh warit hemdgirig på studenterne. ConsAcAboP 3: 93 (1665). Folkdans. 104 (1923).
Avledn.: hämndgirighet, r. l. f. —
-GUDINNA. (hämnd- 1804 osv. hämnde- 1891—1908. hämnds- 1764) i sht mytol. erinnye, furie. Ekblad 139 (1764). Lagerlöf HomOd. 247 (1908). —
-KRIG, se C. —
(jfr 2) -KÄNSLA. (hämnd- 1810 osv. hämnde- 1807—1910) (känsla framkallad av) begär l. lust att hämnas. Boëthius Sedel. 241 (1807). Det vanligaste slaget af grymhet, den som har sitt upphof i vedergällningsdriften eller hämdkänslan. Rydberg RomD 66 (1877). —
-LUST. (hämnd- 1760 osv. hämnde- 1750—1894) lust att hämnas. Kolmodin QvSp. 2: Gggg 1 b (1750). NerAlleh. 1896, nr 20, s. 3. —
-LYSTNAD. (hämnd- 1746 osv. hämnde- 1759—1858) ivrigt begär att hämnas. Höpken 2: 63 (1746). Hämdelystnadens .. ingifvelser. Boëthius Sedel. 189 (1807). —
-LÖS. (hämnd- 1620—1682. hämnda- c. 1755) (†) ohämnad; ss. adv. äv.: ostraffat. (Han) dödde .. icke hämpnlöös, vtan medh sine fienders store blodhspillo och lijflåt. Schroderus JMCr. 197 (1620). Hämnalöst, .. ostraffat. Schultze Ordb. 1672 (c. 1755). —
-OFFER. (hämnd- 1833—1908. hämnde- 1792—1828) (i högre stil) oeg., om person som får dö l. lida för att tillfredsställa ngns hämndlystnad. EP 1792, nr 26, s. 3. Folkstämningen .. fordrade Görtz som hämndoffer för enväldets synder. Grimberg SvH 363 (1908). —
-PLAN, r. l. m. (hämnd- 1877 osv. hämnde- 1851—1887) plan uppgjord i syfte att hämnas ngt. Palmblad Nov. 4: 20 (1851). Peter III hade brådt att verkställa sina hämdplaner mot Danmark. Malmström Hist. 5: 232 (1877). —
-ROP, -RÄTT, -SKRI, -SVÄRD, se C. —
-TÖRST. (hämnd- 1838 osv. hämnde- 1833—1879) bildl.: brinnande begär att hämnas. Ling As. 465 (1833). När gamle Marius äntligen släckt sin hämndtörst. Grimberg VärldH 4: 60 (1930). —
B (†): HÄMNDA-DAG, se C. —
-GIRIG, se A. —
-GÄLD. [fsv. hämda giäld] eg.: hämnande vedergällning; straff, straffdom. Thet friska watnet förskemdt wardt medh förrotet blodh, til hemdageld öffuer bodhet, som vthgaffs om barnamoordet. LPetri SalWijsh. 11: 7 (1561; Bib. 1541: nepst). Revange, (dvs.) hemd, hemgeld. Swedberg Schibb. 296 (1716). —
-LÖS, se A. —
-SVÄRD, -TID, se C.
C: HÄMNDE-AKT. (hämnd- 1906. hämnde- 1926 osv.) akt l. handling av hämnd. Söderhjelm Runebg 2: 224 (1906). Mordet var en hämndeakt för de massakrer på armenier, för hvilka Talaat pascha ansågs bära en dryg del af ansvaret. 2NF 38: 773 (1926). —
-ANDE. (hämnd- 1842—1890. hämnde- 1787 osv.) ande (stundom uppfattad ss. vålnaden av en mördad l. tänkt ss. iklädd en mördads skepnad) l. gudomlighet l. avgrundsväsen som enl. äldre l. primitiv tro ss. ett hämndens redskap förföljer o. plågar mördare l. annan grov brottsling; erinnye, furie; äv. oeg. o. bildl. med avbleknad bet. Silverstolpe i 1SAH 2: 192 (1787, 1802). Skola .. edra helgade barndomsminnen sväfva omkring eder såsom hämdeandar, i stället att de borde vara på lifvets väg eder oskulds skyddsänglar? Rogberg Pred. 2: 377 (1828). Hemsk min faders grymma hämdeande står / .. Och manar tidig död att söka. Alexanderson Sept. 41 (1868). Helvetesscener, där de arma själarna plågas av hämndeandar med mänskliga kroppar men rovfågelshuvud med eldrött, vilt flygande hår, med hemskt rullande ögon i ett blåblekt ansikte och en hudfärg, som påminner om spyflugans. Grimberg VärldH 3: 352 (1928). —
-BEGÄR, se A. —
-DAG. (hämnda- 1526—1541. hämnde- 1642—1917) [fsv. hämda dagher] (i högre, särsk. religiös stil) dag på vilken hämnd l. straff utkräves; särsk. i uttr. Herrens hämndedag. Thå ära hempdadaghar. Luk. 21: 22 (NT 1526). Thet är Herrans hemdadagher. Jes. 34: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: en Herrens hämndedag). Afzelius Sag. VIII. 2: 13 (1857). —
-DOM. [till DOM, sbst.1 2 b] (i religiös stil, numera föga br.) i uttr. Guds (l. Herrens) hämndedom o. d., Guds hämnande l. straffande dom. Guds rättfärdighets hämde-dom. Bælter JesuH 4: 533 (1757). Den mörka otron .. drager Herrans straff och hämndedomar ned öfver ett Folk, som upphört att honom frukta och ära. SPF 1829, s. 571. —
-FULL, -GIRIG, -GUDINNA, se A. —
-KRIG. (hämnd- 1790—1892. hämnde- 1720 osv.) Sahlstedt Hoffart. 129 (1720). (Konung Filip av Makedonien ville ss. grekernas anförare) utföra ett hämndekrig mot Perserna. Ekelund 1GH 40 (1826). —
-KÄNSLA, -LUST, -LYSTEN, -LYSTNAD, -OFFER, -PLAN, se A. —
-ROP. (hämnd- 1805—1884. hämnde- 1689—1906) (i sht i högre stil, mindre br.) rop på hämnd. Leyoncrona Vitt. 181 (1689). Hvad är det, som pinar mig / och nödgar mig till vilda hämderop? Rydberg Dikt. 2: 86 (1891). —
-RÄTT, r. l. m. (hämnd- 1790—1836. hämnde- 1720—1910) (i fråga om förh. under äldre o. mera primitiva samhällsformer) rätt att utkräva hämnd. Sahlstedt Hoffart. 126 (1720). Förlikningar (plägade) stadfästas genom urfejdabref, som uppsattes af den mördades fränder, hvilka hämnderätten tillkom. Strinnholm Vas. 1: 30 (1819). Thyrén StrafflRef. 1: 33 (1910). —
-SKRI. (hämnd- 1930. hämnde- c. 1785—1899) (i poesi o. högre stil) jfr -ROP. Gustaf III 2: 23 (c. 1785). Grimberg VärldH 4: 198 (1930). —
-SVÄRD. [fsv. hämda svärdh] (hämnd- 1790—1852. hämnda- 1711—1716. hämnde- 1541—1917) (i högre, särsk. religiös stil) svärd med vars tillhjälp hämnd (l. straff) utkräves; bildl. Iagh .. skal läta komma offuer idher itt hemdeswerd, thet mitt förbund hempna skal. 3Mos. 26: 25 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Rättvisans hämde-svärd. Lohman Vitt. 391 (1725). Rydberg Gudas. 83 (1887). —
-TID. (hämnda- 1541—1716. hämnde- 1759) nästan bl. (i religiös stil, numera föga br.) i uttr. Herrens (l. Guds) hämndetid. Thetta är Herrans hemda tijdh. Jer. 51: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: för Herren en hämndens tid). Swedberg Schibb. 454 (1716). Bælter JesuH 5: 535 (1759). —
-TÅG. krigståg till utkrävande av hämnd. Carlstedt Her. 2: 161 (1833). Epigonernas hämdetåg mot Thebe. NF 1: 384 (1875). —
-TÖRST, se A.
D (†): HÄMNDS-GUDINNA, se A.
Spoiler title
Spoiler content