BULEN bɯ3len2, adj. -let; -lne, -lna.
Etymologi
[fsv. bul(gh)in, bol(gh)in, motsv. d. bullen, isl. bolginn; eg. p. pf. till ett v., motsv. fht. o. feng. belgan, vredgas (urspr.: svälla); jfr BÄLG; gh har bortfallit på grund af kons.-hopningen i böjda former; möjl. har ordet senare äfv. associerats med BULA; jfr BULNA]
1) (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgadt) uppsvälld (vanl. på grund af fukt l. väta). Verelius 239 (1681). Konungens skep woro .. thunge och bulne thär utaf, at the hela sommaren, samt hösten .. hade legat ute på siön. Peringskiöld Hkr. 1: 717 (1697). Bulen .. säd. LfF 1836, 3: 86.
2) (numera utom i Finl. i sht med anstrykning af bygdemål) i fråga om af sjukdom vållad, vanl. med varbildning förenad uppsvälldhet: svullen; äfv. mer l. mindre bildl. Bulit tannaköt. VarR 15 (1538). Ditt bulna, sjuka hjärta. THedberg i VLitt. 3: 442 (1902; bildl.).
